WoBWorld

SÅ fann jag min ådra. Strax under tummen, på väg mot hjärtat. Ensam var den så jag gör den sällskap. Galen och törstig. Tokig och asocial. Vid sidan, kanske något att akta sig för. Kanske. Någon du inte bör förknippas med, i, ur, på , för.

Det gör förbannat ont att leva. Så jävla ont. Det vet de flesta. VI sitter här och gnäller på bristande snöskottning och politiker som knullar oss i arslet. Samtidigt som barn dör, varje sekund. Ett folk som har ont där inget ont finns. Skoskav utan att vi bär skor.

Idag tittade jag in i en oerhört vacker kvinnas ögon och tänkte tyst, så tyst så tyst, att hennes man måste vara världens lyckligaste. Men det är han inte. Han mår så ofta skit.

För vi är uppväxta i ett land där skit spelar roll. Där lyckan över en vacker kvinna blir till självplågeri. Där kostnaden för en engångsgrill är viktigare än 75 spänn till välgörenhet eller skatt.

Så vi spelar väl våra roller. Min är den fördömda. Han som pissar rakt ut. Den du ser på torget som du absolut inte vill vara nära. Fast allt jag vill är att vara nära. Någon.

Sjuk är mitt förnamn, död är mitt mellannamn och grå är min färg. Du får bestämma efternamnnet. Den makten ger jag dig.