WoBWorld

Jag är en särdeles usel far. Totalt värdelös som förebild, oftast ofantligt frånvarande, klagande, ilsk och kvävande. Allt på en och samma gång. Hur det blev såvet jag inte riktigt även om jag funderar på det då och då. För det var ju precis så jag inte skulle bli, lovade jag mig själv.

Min egen far var både fantastisk och bedrövlig. Lite som fäder plägar vara. En far behöver inte komma upp till speciellt hög nivå för att räknas som godkänd. Det verkliga jobbet brukar göras av mödrar. Av någon märklig anledning. Hade jag varit kvinna istället för man och betett som som jag gjort som förälder hade jag blivit dömd som totalt misslyckad som människa. Nu är det ju inte så som tur för mig är.

Nä, jag har kommit undan med mycket, allt för mycket. När jag arbetade så mycket jag bara kunde och fick så var det helt ok. När jag vandrade ifrån hus och hem var det helt ok det med. Återigen denna märkliga anledning.

Det är absolut inte det att jag inte älskar mina barn. Så klart gör jag det. Det går liksom inte annat. Men det hade väl varit bättre att visa det med kanske. Nu sitter jag långt från mina barn och längtar efter dem mest hela tiden. Men det är inte så märkligt att de inte knackar på dörren för vad är det som de ska besöka? En alkisfarsa som har gapat åt dem när de var små och inte ville sova. En sådan farsa längtar man inte efter. Helst skulle man nog se att karln gick och köpte en flybiljett till någonstans långt, långt borta. Men jag har inte råd och förresten är jag flygrädd.

Så jag sitter väl här och gnager på skammen av att inte ha varit det jag själv skulle viljat ha. Jag hoppas bara vid gud att mina egna söner inte gör samma misstag. Men det går lätt i arv det där. Som att vara född med pesten och även ge bölderna i arv till sina söner.

I många år inbillade jag mig att min dotter intebehövde mig speciellt mycket. För hon var ju tjej liksom. Vad kunde jag erbjuda henne, tänkte jag. Givetvis hade jag fel inser jag nu. Men det är mycket jag inser nu som jag borde fattat för allt för många år sedan.

Nu är mina barn snart vuxna. Äldsta sonen fyller 20, dottern 17 och yngsta sonen 14. Tiden när de skrattade åt mina lama skämt är över. Tiden när de bara tänkte men inte sade är över den med. Fast det är så föbannat gott att höra när de säger åt mig att: du kanske skulle sluta dricka? Gott för att jag nu vet att vi äntligen pratar klarspråk, att de kanske har slutat fälla mentala tårar över att vara mitt barn och istället överlåtar tårarna till mig att fälla.

Så nu kan jag bara hoppas att jag kan plocka ihop min skit och åtminstone bli en hygglig farsa för dem när de är vuxna. För nog vore det gott om det bara ringde på dörren en dag och utanför stod en avkomma med mitt blod i ådrorna och DNA från tusen år tillbaka.