Föräldraskap
Det är något märkligt det där med föräldraskap. Att vara en totalt kass förälder kan ge ens ungar fördelar i världen. Paradoxalt men sant. De flesta som når någon form av frihet i sina liv är färgade av sin dåliga barndom och lusten att fly den. Att man som förälder däremot förblöder av skuldkänslor för att man inte gjort det man skulle göra är en annan sak.
Bakom varje framgångsrik man/kvinna står ett svin till förälder. De som växer upp lyckliga och glada gör sällan väsen av sig. De är nöjda med sin lott och travar på i lagom lunk.
Givetvis, givetvis eftersom livet aldrig har några enkla svar, så är det inte alltid så. En del lutar sig på sin lyckliga barndom och kommer ack så långt och många som har en svag barndom förgörs. Så klart.
Men ändå. Själv är jag en salig blandning av allt det där. Jag hade en kanonbarndom samtidigt som den var ett glödgande helvete. Jag är så misslyckad som en människa kan vara och ändå oerhört framgångsrik i konsten att överleva och dessutom göra det utan att förta mig.
Förresten så gäller det där inte bara föräldrar utan alla vuxna gestalter man möter som barn och ungdom. De har en otäck makt över barnet utan att vi som är vuxna kanske alltid tänker på det. Nu pratar vi inte övergrepp eller våld utan bara att vara en förebild. För man vill ju så förbannat gärna hitta sig själv när man växer upp och eftersom man inte själv vet vem man är så får man helt enkelt titta på de som redan gjort allt det där.
I ett senare skede så gör man allt tvärtom mot alla man ser som är om så bara en månad äldre. Men det är en annan sak.
Ett minne jag har, eller snarare två minnen som smält samman till ett, är hur jag står utanför porten till huset vi då bodde i och ställde mig på ett visst sätt. Hur fan jag stod spelar kvitta roll, men min son tittade noga på mig och försökte sedan ställa sig precis likadant. De var väl runt 3 år då, alltså inte samma gång med med 6 års mellanrum. Samma port, samma krampaktiga men ändå märkligt nonchalanta sätt att härma pappa. Pappa var jag.
Min dotter har aldrig försökt ställa sig som mig. Gudskelov för jag står ofta krokryggig och hånfullt. Men mina söner gjorde det. Med 6 års mellanrum. Ändå är de så diametralt olika.
Endast ett av mina barn verkar ha ärft, i rakt nedstigande led, min och min farmors, "svaga nerver". Inget av mina barn verkar ha ärft, i rakt nedstigande led, min och min farfars, faders, morfaders och några tills aptit för allt som är lätt och nära. Som damer, alkohol eller vad man nu vill ska förgifta själen just den sekunden. Förutom att min äldsta son är gift med sina gitarrer, men det är ju bara ett bra gift.
Så jag är rätt nöjd med vad jag är, vad jag gjort och vad jag kan bli, mina barn kommer bli och fan vet om inte all skit som händer händer för en poäng att skriva i himlens protokoll?
Men så lätt är ju inte livet. Såklart. Jag har stått på en svart kyrkogård, på ostadiga fötter och försökt tända ett gravljus vid min faders grav. Skrikit ut att jag ville säga honom medan han fortfarande levde. Men vi hade just slutit fred och jag ville inte rota i det förgågna. Så jävla, satans dumt. Istället stod jag och frös mitt ut i ingenstans 5 år senare och skrek rakt ut i mörkret medan jag varvade de gutturala ljuden med klunkandet från vodka och sugandet på en cigarett. En kvinna satt i en bil bara 40 meter därifrån och väntade på mig och allt jag kunde tänka på när jag gick från graven, där jag satt en brinnande cigarett i den kalla jorden, var att jag ville hon skulle suga av mig där i bilen innan vi åkte någonstans.
Hon gjorde det på gatan bredvid kyrkogården medan mina ångestskri fortfarande hängde i luften och jag föll, fortare och fortare in i den där spiralen av självförakt som är mitt arv. Jag har inte ens sett henne sedan dess.
Men allt det där är länge sedan. Eller i alla fall ett tag sedan. Jag drömmer sällan om min fader längre. Men när jag gjort det så vet jag det när jag vaknar på morgonen eftersom kuddar och täcken och lakan och örngott och madrass ligger lite här och var i sovrummet och jag oftast har en eller flera blåslagna naglar på fötterna eftersom jag sparkat rakt in i väggen eller elementet bredvid sängen.
Troligen är det väl någon form av defekt det handlar om. Något som är snett i hjärnan, någon form av syrebrist som hängt med generation efter generation. Men som det är nu så håller jag på att återhämta mig från den. Inte för att mitt blod är annorlunda, men för att de kemikalier jag plockar i mig oftast kommer från ett recept och på att jag kanske har lärt mig något. Jag har turen att leva i en tid när själslig andanöd kanske inte ses som något som är förevigt utan något att bemästra fast med hjälp. Inte fan vet jag.
Så jag håller mig flytande på allt det där. Men nu söker jag kärlek och inte en avsugning. Fast, de behöver väl förhoppningsvis inte vara totala motsatser. Alkoholen är en vän, men den sviker mig gång på gång. Så den är en dåligt vän. Men även dåliga vänner tar sin tid att slänga ut. Eller fel. SPECIELLT dåliga vänner tar sin tid att slänga ut.
Mina barn? Jag älskar dem över allt annat. ÖVER ALLT ANNAT. Även mig själv och det är banne mig inte dåligt med tanken på hur egenkär jag är.
Kontentan av det hela? Jag månde vara förstörd men jag är ett snyggt vrak. Och när det gäller mina ungar så kan jag bara hoppas på att mitt dåliga inflytande lärt dem att man faller om man står som pappa.
Bakom varje framgångsrik man/kvinna står ett svin till förälder. De som växer upp lyckliga och glada gör sällan väsen av sig. De är nöjda med sin lott och travar på i lagom lunk.
Givetvis, givetvis eftersom livet aldrig har några enkla svar, så är det inte alltid så. En del lutar sig på sin lyckliga barndom och kommer ack så långt och många som har en svag barndom förgörs. Så klart.
Men ändå. Själv är jag en salig blandning av allt det där. Jag hade en kanonbarndom samtidigt som den var ett glödgande helvete. Jag är så misslyckad som en människa kan vara och ändå oerhört framgångsrik i konsten att överleva och dessutom göra det utan att förta mig.
Förresten så gäller det där inte bara föräldrar utan alla vuxna gestalter man möter som barn och ungdom. De har en otäck makt över barnet utan att vi som är vuxna kanske alltid tänker på det. Nu pratar vi inte övergrepp eller våld utan bara att vara en förebild. För man vill ju så förbannat gärna hitta sig själv när man växer upp och eftersom man inte själv vet vem man är så får man helt enkelt titta på de som redan gjort allt det där.
I ett senare skede så gör man allt tvärtom mot alla man ser som är om så bara en månad äldre. Men det är en annan sak.
Ett minne jag har, eller snarare två minnen som smält samman till ett, är hur jag står utanför porten till huset vi då bodde i och ställde mig på ett visst sätt. Hur fan jag stod spelar kvitta roll, men min son tittade noga på mig och försökte sedan ställa sig precis likadant. De var väl runt 3 år då, alltså inte samma gång med med 6 års mellanrum. Samma port, samma krampaktiga men ändå märkligt nonchalanta sätt att härma pappa. Pappa var jag.
Min dotter har aldrig försökt ställa sig som mig. Gudskelov för jag står ofta krokryggig och hånfullt. Men mina söner gjorde det. Med 6 års mellanrum. Ändå är de så diametralt olika.
Endast ett av mina barn verkar ha ärft, i rakt nedstigande led, min och min farmors, "svaga nerver". Inget av mina barn verkar ha ärft, i rakt nedstigande led, min och min farfars, faders, morfaders och några tills aptit för allt som är lätt och nära. Som damer, alkohol eller vad man nu vill ska förgifta själen just den sekunden. Förutom att min äldsta son är gift med sina gitarrer, men det är ju bara ett bra gift.
Så jag är rätt nöjd med vad jag är, vad jag gjort och vad jag kan bli, mina barn kommer bli och fan vet om inte all skit som händer händer för en poäng att skriva i himlens protokoll?
Men så lätt är ju inte livet. Såklart. Jag har stått på en svart kyrkogård, på ostadiga fötter och försökt tända ett gravljus vid min faders grav. Skrikit ut att jag ville säga honom medan han fortfarande levde. Men vi hade just slutit fred och jag ville inte rota i det förgågna. Så jävla, satans dumt. Istället stod jag och frös mitt ut i ingenstans 5 år senare och skrek rakt ut i mörkret medan jag varvade de gutturala ljuden med klunkandet från vodka och sugandet på en cigarett. En kvinna satt i en bil bara 40 meter därifrån och väntade på mig och allt jag kunde tänka på när jag gick från graven, där jag satt en brinnande cigarett i den kalla jorden, var att jag ville hon skulle suga av mig där i bilen innan vi åkte någonstans.
Hon gjorde det på gatan bredvid kyrkogården medan mina ångestskri fortfarande hängde i luften och jag föll, fortare och fortare in i den där spiralen av självförakt som är mitt arv. Jag har inte ens sett henne sedan dess.
Men allt det där är länge sedan. Eller i alla fall ett tag sedan. Jag drömmer sällan om min fader längre. Men när jag gjort det så vet jag det när jag vaknar på morgonen eftersom kuddar och täcken och lakan och örngott och madrass ligger lite här och var i sovrummet och jag oftast har en eller flera blåslagna naglar på fötterna eftersom jag sparkat rakt in i väggen eller elementet bredvid sängen.
Troligen är det väl någon form av defekt det handlar om. Något som är snett i hjärnan, någon form av syrebrist som hängt med generation efter generation. Men som det är nu så håller jag på att återhämta mig från den. Inte för att mitt blod är annorlunda, men för att de kemikalier jag plockar i mig oftast kommer från ett recept och på att jag kanske har lärt mig något. Jag har turen att leva i en tid när själslig andanöd kanske inte ses som något som är förevigt utan något att bemästra fast med hjälp. Inte fan vet jag.
Så jag håller mig flytande på allt det där. Men nu söker jag kärlek och inte en avsugning. Fast, de behöver väl förhoppningsvis inte vara totala motsatser. Alkoholen är en vän, men den sviker mig gång på gång. Så den är en dåligt vän. Men även dåliga vänner tar sin tid att slänga ut. Eller fel. SPECIELLT dåliga vänner tar sin tid att slänga ut.
Mina barn? Jag älskar dem över allt annat. ÖVER ALLT ANNAT. Även mig själv och det är banne mig inte dåligt med tanken på hur egenkär jag är.
Kontentan av det hela? Jag månde vara förstörd men jag är ett snyggt vrak. Och när det gäller mina ungar så kan jag bara hoppas på att mitt dåliga inflytande lärt dem att man faller om man står som pappa.
Kommentarer
Trackback