Bland själens rötter
Alla mina drömmar slingrar sig kring mig. Kväver mig med sina löften. Allt ska bli bättre bara jag gör si eller så. Men jag tänker fortsätta göra sö. För det är så jag lever mitt liv. Lite annorlunda än det som förväntas. Är jag lycklig? Nä, men vem fan är det som har en tänkande ande?
Men däremot är jag tillfreds. Äntligen. Med att min kropp ingjuter min själ och att min själ är min och bara min. Allt annat går att återskapa i ett labb men inte min själ. Den unika del av mig som slåss och bråkar och längtar efter seger över universum.
I många år gick jag och väntade på att slagsmålet inom mig skulle tystna. Att alla tankar skulle lägga sig till ro och förvinna. Att slippa fly från min egna skalle. Men jag har kommit på att jag trivs här inne. Innanför kött, blod, nerver och ben. Där bor jag, vart min kropp än befinner sig.
Det är samma slagsmål, samma ogenomförda planer, samma längtan efter värdlsherravälde. Men frid i det. Alla fruktan för döden är tystare för jag har kommit på att världen fanns innan jag kom hit och då var jag död. Jag fanns inte i alla den oändliga tid som var innan jag föddes. Den tiden kommer jag inte ihåg så allt som kommer efter att min kropp slutat pulsera kommer bli det samma. En enda stor fråga.
Livet är inte slut än. Det är förhoppningsvis många år kvar. Kanske kommer jag leva dem i en smula mer frid än de jag redan genomlidit?
Skit samma. Så jag är motstridig. Tjattrar om att folket ska vara fritt från penningar men vill samla dem själv på hög. Köper saker fast jag vet att ett barn i sekunden (smaka på den du) dör av svält eller sjukdom.
Så därför köper jag en ny lampa till mitt tak. Som jag kan tända och sedan gå in i ett annat rum. Född i rätt tid, i rätt land i rätt kropp med rätt intellekt. Bara själen blev sned men fan, allt kan inte bli rätt. Plus att min penis är pinsamt liten men jag är för gammal för att bry mig. Jag sitter ju liksom i rätt ände.
Men däremot är jag tillfreds. Äntligen. Med att min kropp ingjuter min själ och att min själ är min och bara min. Allt annat går att återskapa i ett labb men inte min själ. Den unika del av mig som slåss och bråkar och längtar efter seger över universum.
I många år gick jag och väntade på att slagsmålet inom mig skulle tystna. Att alla tankar skulle lägga sig till ro och förvinna. Att slippa fly från min egna skalle. Men jag har kommit på att jag trivs här inne. Innanför kött, blod, nerver och ben. Där bor jag, vart min kropp än befinner sig.
Det är samma slagsmål, samma ogenomförda planer, samma längtan efter värdlsherravälde. Men frid i det. Alla fruktan för döden är tystare för jag har kommit på att världen fanns innan jag kom hit och då var jag död. Jag fanns inte i alla den oändliga tid som var innan jag föddes. Den tiden kommer jag inte ihåg så allt som kommer efter att min kropp slutat pulsera kommer bli det samma. En enda stor fråga.
Livet är inte slut än. Det är förhoppningsvis många år kvar. Kanske kommer jag leva dem i en smula mer frid än de jag redan genomlidit?
Skit samma. Så jag är motstridig. Tjattrar om att folket ska vara fritt från penningar men vill samla dem själv på hög. Köper saker fast jag vet att ett barn i sekunden (smaka på den du) dör av svält eller sjukdom.
Så därför köper jag en ny lampa till mitt tak. Som jag kan tända och sedan gå in i ett annat rum. Född i rätt tid, i rätt land i rätt kropp med rätt intellekt. Bara själen blev sned men fan, allt kan inte bli rätt. Plus att min penis är pinsamt liten men jag är för gammal för att bry mig. Jag sitter ju liksom i rätt ände.
Kommentarer
Trackback