Efter mörkret, i ljuset.
Det ska bli kallare. Mer snö. Inte mig emot. Inte alls faktiskt. Det är vinter och ska det vara vinter så ska det vara ordentligt. Det viktiga för mig är att det blir ljusare och ljusare ute. Jag avskyr allt det mörka på vinterhalvåret. Det gör mig blå och en smula ledsen.
Fast i år har jag klarat mig från allt det där sjukt deprimerade. Så underbart. Måhända att man är lite trött och nere men det är ju inget konstigt med det. Vore snarare märkligt annars. Men att känna hopp, hela tiden, är nytt för mig. Att veta att det inte är för evigt allt det där mörka. Fantastiskt. Nog för att det finns saker att reda ut och nog för att jag inte är hel än. Men fasen så mycket bättre än på en 15 år och det är värt allt elände som varit. För nog har jag lärt mig en otroligt massa på kuppen.
Utan min ångest och mina ständigt återkommande depressioner hade jag inte varit den jag är. Lite hårdare, lite kallare. Det är min fasta övertygelse. Värmen i mitt hjärta kommer från erfarenheterna jag haft av att vara på botten. Min efarenhet är att det inte finns kallare och okänsligare människor än de som inbillar sig att de har haft en depression när de egenligen bara var lite ledsna över att de inte kunde köpa rätt bil eller ännu värre de som förvxlat sorg med depresseion. De som trott att sin sorg efter en när eller kär är det samma som att vara deprimerad.
För det är ju en väldigt skilland på depression och sorg. Att ha sorg är något helt naturligt och går dessutom över av sig själv om man vårdar den riktigt. Det gör förbannat ont och man tror att man ska dö, men det går över.
Depression däremot är total tomhet. Att förlora alla känslor. Att inte känna något. Inte sorg, inte glädje, inte smärta, inte kunna skratta, inte kunna gråta, inte vilja leva. Att tappa all lust, till livet, till livets alla glädjeämnen från ens barn till den sexuella lusten. Tomhet. Som dessutom inte går över om man inte gör något aktivt eller får hjälp att göra något aktivt. Däri ligger skillnaden. DET GÅR INTE ATT RYCKA UPP SIG lika lite som att det går att tänka bort en cancersmärta.
I vilket fall. Jag har fått den hjälp jag behövde. Medicin och terapi och tid, framför allt tid. Med den hjälpen kunde jag få tillbaka hoppet och därigenom börja jobba med saker själv. En krycka för att kunna öva den själsliga muskeln. Det är jag evigt tacksam för. För bara 100 år sedan hade jag nog supit ihjäl mig eller tagit livet av mig eller blivit inlåst. Dött på något sätt hade jag definitivt gjort. Det finns förbättringar att göra, nya forskarframsteg att ta, men jag är så glad över att leva i en tid och i ett land där man får chansen att komma tillbaka igen.
Om man bara kunde få människor att sluta be en "ta sig i kragen" för det gjorde ju de själv när de mådde dåligt när de var lite nere förra året.
Fast i år har jag klarat mig från allt det där sjukt deprimerade. Så underbart. Måhända att man är lite trött och nere men det är ju inget konstigt med det. Vore snarare märkligt annars. Men att känna hopp, hela tiden, är nytt för mig. Att veta att det inte är för evigt allt det där mörka. Fantastiskt. Nog för att det finns saker att reda ut och nog för att jag inte är hel än. Men fasen så mycket bättre än på en 15 år och det är värt allt elände som varit. För nog har jag lärt mig en otroligt massa på kuppen.
Utan min ångest och mina ständigt återkommande depressioner hade jag inte varit den jag är. Lite hårdare, lite kallare. Det är min fasta övertygelse. Värmen i mitt hjärta kommer från erfarenheterna jag haft av att vara på botten. Min efarenhet är att det inte finns kallare och okänsligare människor än de som inbillar sig att de har haft en depression när de egenligen bara var lite ledsna över att de inte kunde köpa rätt bil eller ännu värre de som förvxlat sorg med depresseion. De som trott att sin sorg efter en när eller kär är det samma som att vara deprimerad.
För det är ju en väldigt skilland på depression och sorg. Att ha sorg är något helt naturligt och går dessutom över av sig själv om man vårdar den riktigt. Det gör förbannat ont och man tror att man ska dö, men det går över.
Depression däremot är total tomhet. Att förlora alla känslor. Att inte känna något. Inte sorg, inte glädje, inte smärta, inte kunna skratta, inte kunna gråta, inte vilja leva. Att tappa all lust, till livet, till livets alla glädjeämnen från ens barn till den sexuella lusten. Tomhet. Som dessutom inte går över om man inte gör något aktivt eller får hjälp att göra något aktivt. Däri ligger skillnaden. DET GÅR INTE ATT RYCKA UPP SIG lika lite som att det går att tänka bort en cancersmärta.
I vilket fall. Jag har fått den hjälp jag behövde. Medicin och terapi och tid, framför allt tid. Med den hjälpen kunde jag få tillbaka hoppet och därigenom börja jobba med saker själv. En krycka för att kunna öva den själsliga muskeln. Det är jag evigt tacksam för. För bara 100 år sedan hade jag nog supit ihjäl mig eller tagit livet av mig eller blivit inlåst. Dött på något sätt hade jag definitivt gjort. Det finns förbättringar att göra, nya forskarframsteg att ta, men jag är så glad över att leva i en tid och i ett land där man får chansen att komma tillbaka igen.
Om man bara kunde få människor att sluta be en "ta sig i kragen" för det gjorde ju de själv när de mådde dåligt när de var lite nere förra året.
Kommentarer
Postat av: Ann
Den enda som kan säga till en att ta sig i kragen är man själv! :)
Jag var och lyssnade till Malin Sävstam igår på Kulturhuset, (jättebra föreläsningar gratis på tisdagkvällarna) Hon hade många intressanta tankar om livet, insikter... efter att hennes man och två barn omkom i tsunamin. Trots all sorg och smärta, och depression, för sorg kan föra med sig depression.... hade hon så många bra tankar om livet, döden och meningen... hon har också skrivit en bok!
Trackback