WoBWorld

Människan är nog aldrig så ensam som när man tillbringat en stund med sitt barn och tagit farväl. Att inte leva med sina barn är en plåga. Ett passande straff för att man gjorde deras andra förälder illa. Tårarna som man gjuter är varma och salta och rinner nedför kinderna och in i mungiporna.

Så jag röker en cigarett till, fyller lungorna med bråd snar död och tänker på när tre små liv ramlade in i min lägenhet. Var och en med sin ryggsäck med kläder och valfri serietidning. När barnen hade pyjamas och jag hatade att de vaknade så förbannat tidigt. Men när söndagen kom och de skulle hem så grät jag precis samma tårar som jag gråter nu. Fast jag har slutat gråta.

Tårarna har frusit och allt som finns kvar är spända käkar och en brinnande känsla bakom ögonlocken. För jag har missat allt. De är stora nu. Allt det som var, alla de dagar när de tyckte om mig är något annat nu. Så jag får kämpa för deras respekt och så ska det vara. Att ära sin fader och moder ska inte vara något man gör utan att vilja det. Välsignelsen ligger i mig. Att vara deras fader. Så alla de dagar jag inte får vara där, blir till tomma dagar. Fyllda av tobak och kemikalier. För att döva allt som gör ont och som skaver och som påminner om att livet obönhörligen går frammåt.