WoBWorld

iGÅR VAR en katastrof. Ett enda helvete. Jag gjorde allt fel, inget blev rätt. Alla skrattade åt mig och jag pissade mentalt på mig. Buss efter buss utan att komma hem. Jag gick på, säker på att just den bussen bar hem men hamnade i inget. Ensam och gråtfärdig. Den är tillbaka. Den där saken som lever i min kropp. Men den här gången är det värre. Den här gången gör den mig rädd. Vettskrämd. Jag kommer inte längre ihåg om jag ätit. Jag kommer inte längre ihåg tisdag. Jag vill bara sova. Inte dö, ablsolut inte dö, men nog kommer den där som jag är så rädd för.

Så jag satt på en buss. Där busschauffören försvann. I 30 minuter. Så jag sätter mig i sätet, försöker nå någon. Sen kom han tillbaka. Skrek om att jag vara fel. Så jag sade till honom att han var fel och inte alls skulle jobba med det där han gör. Ärligt talat. Pissa i 30 minuter?

Sen yrade jag omkring. Jag är död. Luktar gott, är löjligt söt men död.

Rädda mig.