Hur mitt elaka jag blev snäll(t)

Mitt i natten. Så är det just nu. Fast du läser nog detta någon annan gång. Men just nu, i mitt liv, är det mitt i natten. Eller snarare morgonen. Men jag är mitt i den vare sig det är natt eller morgon. Det brukar falla sig så, att jag är mitt i min verklighet.

Världen snurrar, jag med den. Rätt så snurrig. Rätt så trött. Men orolig. Inte dåligt orolig. Bara orolig. Skriver på min lilla bok. Det blir inte mycket av det. Rätt snurrigt. Nog för att jag har talang, men jag har ingen lust att vara någon som gör något bra. Det ligger inte för mig. Jag är den som gör allt väldigt dåligt. Lever dåligt. Dricker dåligt. Äter dåligt. Röker. En massa. Väldigt en massa. Otroligt mycket massa. Min utbildning talar om för mig att jag gör allt fel så jag gör det ännu mer. Kanske för att jag inte vill leva. Inte för att jag vill dö. Men jag vill bara inte leva.

Jo, det klart jag vill. Så klart. Det är en plikt att vilja det där. Leva. Så jag lever. Däremot protesterar min lever. Högt och ofta. Ibland blir jag snyggt gul. Men det går över. En smula gulsot bara. Inget att oroa sig för. Det är sån jag är. Kvinnojagande, supande, rökande, levande. För jag tänker som så att när jag nu lever, så vill jag leva väl. Därav allt fett, all alkohol och allt sovande när jag kan. Hur ska man annars njuta av livet? På helgen? Är inte livet mer värt än en helg per vecka?

Nja. Jag raljerar. Så klart är det inte så jag lever. Så klart har jag redan fått betala priset för mitt liv. Men jag vill så gärna, men kroppen klarar inte det där något mera. Att kopulera har blivit en plåga, min fetma är ingen som någon finner njutbart och min stackars lever är ärligt talat rätt öm. Så jag sitter mest hemma. Utan damer, utan alkohol men med mina böcker och allt annat som jag finner gott.

Röka måste jag sluta med. Förstår jag. Inte för att jag vill men för att jag inte vill bli så där mager som min fader var innan han dog av cancer. Graven väntar och jag är nöjd med alla dagar den sitter i väntrummet. Själv vill jag helst sova, läsa, skriva och kanske äta gott.

Men än så länge, just i natt, så finner jag det goda i att vara mig. Bara mig. Livskrävande till det sista andetaget. Precis inget som någon annan kan vara, men allt jag själv är. Jag har varit så elak, så förbannat elak och arg att jag vill njuta av lugnet i mig. En dag utan ilska är en bra dag. Jag vill inte göra någon annan illa igen. Jag har gjort det och jag skäms och jag får lida för det resten av livet. Så nu vill jag bara njuta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback