I min lilla bubbla
Nä nu ha det gått troll i tillvaron. Låg och läste hela natten till 8 tiden i morse och sedan har jag sovit. Så klokt. Så genomtänkt. Jag lever verkligen för att optimera mina chanser för att inte se någon som helst sol. Dumt om någon fråga mig.
Varför jag förjunker i det där sjukliga tillståndet av leda förstår jag inte. När jag inte bryr mig om något annat än at läsa och bara ligga och sova. Kanske är det en naturlig del av vinterlivet? När inget lockar, inget drar och jag låter dagar smälta in i nätter utan någon klar gräns. Struntar i det mesta och bryr mig om inget. Jag ger katten mat, rensar hennes låda och så för det vara bra med det.
Det bekymrar mig en smula. Inte så mycket, för jag har det rätt så bra, men ändå. För inget blir gjort. Inget och intet. Jag vaknar, vänder mig om och fortsätter slumra fast jag vet att jag kommer behöva ta tag i livet och att det då har akumulerats till något jag inte reder ut. Allt för många saker att ta tag i för att jag ska orka ens försöka. Så jag vänder mig om igen. Läser lite. Gör inget. Bara tar in, ger inget.
Kanske är det i morgon jag kommer vakna upp ur dvalan? Jag hoppas det. För jag vet ju att jag har mycket att stå i. Människor att träffa och saker att göra. Kanske är det i morgon. Kanske är det nästa vecka. Kanske är det i mars? Kanske är ett ord jag kan och känner. Djupt i mig känner jag det.
Idag är det redan för sent tror jag. Dagen är redan gången på något sätt. Den har redan blivit kväll och snart natt och jag sitter kvar i min lilla dröm och funderar på absolut så lite jag kan. Funderingar ligger framför mig. Eller bakom. Men de finns inte nu.
Vissa tider i livet ska nog vara så. I mitt liv. Jag behöver de där tiderna. Jag kräver dem. Utan sådana andningshål gör jag sönder och samman. Det finns ingen som behöver mig så det är ok. Jag finns ju här. Kanske inte så mycket men ändå. Jag finns här. Det är ett tvång att tänka så. För om jag inte gör det så är jag rädd att upplösas och försvinna. Om jag inte nyper mig själv i armen och påminner mig om att jag lever så tror jag att jag är död. Det känns lite så. Min värld är inte större än min lägenhet och min tanke inte större än att tillgodose mina behov av föda och vätska.
Jag trodde nog inte att jag skulle hamna här igen. Men här är jag. Fast återigen, jag trivs. Det gör inte ont att inte finnas. Tom på alla känslor. Ångest och elände finns inte. Inte ens när jag försöker frammana dem. Märkligt. Jag saknar inte drivkrafterna. För jag behöver dem inte just nu. Jag vill bara läsa, läsa och läsa. Ligga i min säng med katten bredvid, det svaga ljudet av musik ifrån vardagsrummet och känslan av att leva i en bubbla.
Inte för att jag inte är intresserad av världen. Jag läser alla tidningar jag kommer åt, kollar gång på gång på nätet vad det jordiska livet har gått igenom sedan senast. Men jag bryr mig inte speciellt. Inget får mig att brinna och bry mig. Kanske är det så här himlen är förutom den där gnagande känslan av att jag borde vara någon-annan-stans.
Så jag funderar, fast jag inte tänker. Kommer fram till att allt kan vänta till i morgon. Kanske behöver jag inte ens äta idag? Eller så äter jag måttlöst. Jag vet inte än, jag bara följer nästa sekunds impuls. Det får bli som det blir med inte bara den utan alla saker.
Så jag ska nog återvända till min lilla grotta under det sneda taket. Med den neddragna persiennen. Med mina böcker och mina tomma tankar. Det varma täcket och fötterna mot ett hett element. Kanske kommer katten, kanske inte. Det är mig egalt.
Varför jag förjunker i det där sjukliga tillståndet av leda förstår jag inte. När jag inte bryr mig om något annat än at läsa och bara ligga och sova. Kanske är det en naturlig del av vinterlivet? När inget lockar, inget drar och jag låter dagar smälta in i nätter utan någon klar gräns. Struntar i det mesta och bryr mig om inget. Jag ger katten mat, rensar hennes låda och så för det vara bra med det.
Det bekymrar mig en smula. Inte så mycket, för jag har det rätt så bra, men ändå. För inget blir gjort. Inget och intet. Jag vaknar, vänder mig om och fortsätter slumra fast jag vet att jag kommer behöva ta tag i livet och att det då har akumulerats till något jag inte reder ut. Allt för många saker att ta tag i för att jag ska orka ens försöka. Så jag vänder mig om igen. Läser lite. Gör inget. Bara tar in, ger inget.
Kanske är det i morgon jag kommer vakna upp ur dvalan? Jag hoppas det. För jag vet ju att jag har mycket att stå i. Människor att träffa och saker att göra. Kanske är det i morgon. Kanske är det nästa vecka. Kanske är det i mars? Kanske är ett ord jag kan och känner. Djupt i mig känner jag det.
Idag är det redan för sent tror jag. Dagen är redan gången på något sätt. Den har redan blivit kväll och snart natt och jag sitter kvar i min lilla dröm och funderar på absolut så lite jag kan. Funderingar ligger framför mig. Eller bakom. Men de finns inte nu.
Vissa tider i livet ska nog vara så. I mitt liv. Jag behöver de där tiderna. Jag kräver dem. Utan sådana andningshål gör jag sönder och samman. Det finns ingen som behöver mig så det är ok. Jag finns ju här. Kanske inte så mycket men ändå. Jag finns här. Det är ett tvång att tänka så. För om jag inte gör det så är jag rädd att upplösas och försvinna. Om jag inte nyper mig själv i armen och påminner mig om att jag lever så tror jag att jag är död. Det känns lite så. Min värld är inte större än min lägenhet och min tanke inte större än att tillgodose mina behov av föda och vätska.
Jag trodde nog inte att jag skulle hamna här igen. Men här är jag. Fast återigen, jag trivs. Det gör inte ont att inte finnas. Tom på alla känslor. Ångest och elände finns inte. Inte ens när jag försöker frammana dem. Märkligt. Jag saknar inte drivkrafterna. För jag behöver dem inte just nu. Jag vill bara läsa, läsa och läsa. Ligga i min säng med katten bredvid, det svaga ljudet av musik ifrån vardagsrummet och känslan av att leva i en bubbla.
Inte för att jag inte är intresserad av världen. Jag läser alla tidningar jag kommer åt, kollar gång på gång på nätet vad det jordiska livet har gått igenom sedan senast. Men jag bryr mig inte speciellt. Inget får mig att brinna och bry mig. Kanske är det så här himlen är förutom den där gnagande känslan av att jag borde vara någon-annan-stans.
Så jag funderar, fast jag inte tänker. Kommer fram till att allt kan vänta till i morgon. Kanske behöver jag inte ens äta idag? Eller så äter jag måttlöst. Jag vet inte än, jag bara följer nästa sekunds impuls. Det får bli som det blir med inte bara den utan alla saker.
Så jag ska nog återvända till min lilla grotta under det sneda taket. Med den neddragna persiennen. Med mina böcker och mina tomma tankar. Det varma täcket och fötterna mot ett hett element. Kanske kommer katten, kanske inte. Det är mig egalt.
Kommentarer
Trackback