I väntan på henne jag inte mött än
Staden var precis tyst. Kall, smutsig snö och tystnad. Där det brukar myllra av människor på en torsdagskväll om sommaren fanns bara ekon av inget. Fötter som trampar, mina fötter. Det nyinköpta skrivblocket i en ficka i väskan. Glas och is. De människor man möter verkar viska till varandra. Vad de gjorde där vet jag inte. Fan, jag vet inte vad jag själv gjorde där. Vänta på en buss?
En söndag i en mellanstor stad som bor i mitt hjärta. Jag önskar inte att bo i någon annan stad, men nog vill jag känna ett hjärtslag även på en söndag. Det är som om all sten och betong och stål och glas dör en smula bara för att klockan slår 13 och det är sista dagen i veckan. Vintern är aldrig så här som när man går där.
Jag tittade på alla kläder som finns bakom skyltfönster. Skor, textilier, varmt kaffe och hamburgare. Tystnaden som dövar själen till tomhet. Jag kan inte nå dig längre. Du är bortom mig. Min stad. Min kvinna, hon jag hoppas möta. Hon som kommer fylla mig med all den kärlek som jag anser mig behöva. Henne som jag kanske äntligne kan hela. Om hon behöver plåster på själen vill jag att det är jag. Men jag har inte mött henne än.
Markvärme spelar inte någon roll på en söndag. Att pulsa genom knähög snö hade varit bättre än de lätta varma steg jag tog där i allt det mörker som bildas av stadsljus en dag när allt är dött. Jag kanske letade efter henne. Kanske tog jag den där omvägen för att jag hoppades att möta henne. Hon som gör mig bättre, som lyfter mig upp till det jag borde vara. Helt utan att anstränga sig, bara genom att vara sig själv. För jag vill inte att hon anstränger sig. Jag vill inte.
Men staden tog slut. Förbyttes till värmen i en buss. Värmen av ett hem. Värmen av alla minnen som jag kanske har av lyckligare dagar som kommer. Om man nu kan minnas dem. Men den mänskliga hjärnan kan allt. Bara man låter den fara fritt. Slutar styra dess blixtar och neuroner. Utskott av nerver möter andra och skapar drömmar och kärlek. Kemi som gör köttet lyckligt. Sen får själen kanske vara med om den vill.
Så nu sitter jag hemma igen. Lika ensam som när jag började vandra där bredvid Knöppels Knalle i slutet, eller är det början, på stadens gågata. Fast nu finns det två gågator, eller alla gator är gågator. Men när jag var ung fanns det bara en och det räcker för mig. Förbi Thai Silk, vidare genom, förbi, hattar och kafé och Subway och väskor och solarium och ut på det tomma torget där Gustav II Adolf vaktar.
Det är nog nu. Jag är hemma. I trygghet.
Men jag saknar henne. Hon som jag inte mött än.
En söndag i en mellanstor stad som bor i mitt hjärta. Jag önskar inte att bo i någon annan stad, men nog vill jag känna ett hjärtslag även på en söndag. Det är som om all sten och betong och stål och glas dör en smula bara för att klockan slår 13 och det är sista dagen i veckan. Vintern är aldrig så här som när man går där.
Jag tittade på alla kläder som finns bakom skyltfönster. Skor, textilier, varmt kaffe och hamburgare. Tystnaden som dövar själen till tomhet. Jag kan inte nå dig längre. Du är bortom mig. Min stad. Min kvinna, hon jag hoppas möta. Hon som kommer fylla mig med all den kärlek som jag anser mig behöva. Henne som jag kanske äntligne kan hela. Om hon behöver plåster på själen vill jag att det är jag. Men jag har inte mött henne än.
Markvärme spelar inte någon roll på en söndag. Att pulsa genom knähög snö hade varit bättre än de lätta varma steg jag tog där i allt det mörker som bildas av stadsljus en dag när allt är dött. Jag kanske letade efter henne. Kanske tog jag den där omvägen för att jag hoppades att möta henne. Hon som gör mig bättre, som lyfter mig upp till det jag borde vara. Helt utan att anstränga sig, bara genom att vara sig själv. För jag vill inte att hon anstränger sig. Jag vill inte.
Men staden tog slut. Förbyttes till värmen i en buss. Värmen av ett hem. Värmen av alla minnen som jag kanske har av lyckligare dagar som kommer. Om man nu kan minnas dem. Men den mänskliga hjärnan kan allt. Bara man låter den fara fritt. Slutar styra dess blixtar och neuroner. Utskott av nerver möter andra och skapar drömmar och kärlek. Kemi som gör köttet lyckligt. Sen får själen kanske vara med om den vill.
Så nu sitter jag hemma igen. Lika ensam som när jag började vandra där bredvid Knöppels Knalle i slutet, eller är det början, på stadens gågata. Fast nu finns det två gågator, eller alla gator är gågator. Men när jag var ung fanns det bara en och det räcker för mig. Förbi Thai Silk, vidare genom, förbi, hattar och kafé och Subway och väskor och solarium och ut på det tomma torget där Gustav II Adolf vaktar.
Det är nog nu. Jag är hemma. I trygghet.
Men jag saknar henne. Hon som jag inte mött än.
Kommentarer
Trackback