WoBWorld

Allt det där som vi kallar liv är väl ändå förunderligt. Att tänka sig att vi lever i futtiga år när världsaltet är så fantastikst ålderdomligt. För sjutton, vi lever i en härdsmälta. en sekund från döden hela tiden och så är vi nog förmätna att tro att vi spelar roll?

Det är det som driver mig. Att tro att jag spelar roll. Inte i en evighet, men medan jag är här där jag är. Sen dör jag vare sig jag vill eller inte. Som att byta buss. Kanske samma trånga känsla, kanske samma kassa luft. Men nytt.

Jag vägrar tro att allt är över när döden kommer ifatt. En del pratar om att det ska bli gott att vila. Sova. Men döden är inte att vila. Inte att sova. Att vila eller sova kräver att du vaknar till. Att du kan njuta av känslan av att HA sovit. Så jag stångar skallen blodig mot den oundvikliga döden. Den ska komma. Den vinner alltid. Men jag ska inte göra det lätt för den. Fast jag hela tiden retar den med mitt drickande och mina önskningar om att fånga den.

Så nu ska jag röka en cigarett. Ropa på en plågsam död som jag nyss kommit undan. Ropa och reta och undfly. För tillfället.