Lär mig att leva med det

Fasligt vad det brinner i mig då. Jag har sovit hela tre timmar inatt. Oroligt dessutom. När jag väl vaknade så var det liksom ingen idé att försöka sova vidare eftersom hela kroppen spratt av energi. Det är ju i sig inte något dåligt på något sätt men irriterande när man vet att man kommer bli helt slut frammåt eftermiddagen.

Så jag får väl passa på att försöka göra något av den här dagen innan den tar slut. Solen skiner och det är bara några få minusgrader så de yttre förhållandena är ju goda. Men så har vi den där känslan av att nästan spricka. Jag gillar inte den. Hjärtat dunkar på med full fart och jag är lite oskönt svettig. Fast jag har vant mig. Det blir så då och då. Kroppen får tuppjuck och börjar rusa utan att jag tryckt på gasen. Det har varit så i några dagar nu så det ger sig väl kan jag tro.

Så planerna för dagen inbegriper en tur till La stada. För att ha något att göra, för att känna att något händer. Jag är i ett sådant där läge när jag borde skaffa en hobbie. Hade jag inte varit så osäker på hela världen skulle jag kanske försökt arbetsträna, men det gick ju inte så bra förra gången jag försökte. Eller gången innan dess. Eller gången innan dess. Så nu ska jag ta det lugnt och känna efter hur jag mår. Egentligen. Jag vågar det nu för tiden.

Jag mår nog rätt bra. Just nu. Hur det blir i  morgon vet jag inte. Det är ju det som är grejen, problemet. Att bygga upp livets klossar till ett torn tar sin lilla stund men att riva det tar bara en sekund. Sen sitter man där med hela sin tillvaro över hela golvet och gråter som en treåring igen. Bara att börja bygga igen. Förhoppningsvis lär man sig att bygga en pyramid och inte bara en stapel.

Den där värken i axlarna sitter i. Febern är borta och försvunnen men värken hänger kvar. Det är väl nått med spänningar och ålder och sådant som jag inte förstår mig på. Eftersom jag är skolad i att lära mig leva med saker så gör jag inget åt det. För det är ju så man har sagt till mig i alla år. "Du måste lära sig att leva med dina problem, du måste lära dig att hantera det". Så dumt egentligen. Det är nog bara inom psykiatrin man som patient skulle nöja sig med ett sådant svar från sin läkare. De flesta som bryter benet vill gärna att de ska få ett gips, inte lära sig leva med att benet är brutet.

Men allt går frammåt. Även forskningen och jag är övertygad om att man kommer se anorlunda på saker om 200 år. Precis som att vi tycker att de var en smula småkorkade på 1790-talet. Fast det lär ju inte jag veta något om så jag får väl fortsätta "lära mig leva med det".

Äh. Ingen idé att gnälla. Livet är bra. Så bra det kan vara. Folket på Haiti har det faen så mycket värre och det är då rakt ingen tröst.

Nä. Duscha.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback