WoBWorld

Det vore förmätet att kalla mig begåvad. Men nog är jag intelligent. Dunderdum men intelligent. Siffror säger min intet. Alls. Ty de förfaller mig att vara meningslösa. De begränsar utan att begära. De är mig opålitliga. Nog kan jag förstå den enkla summan av en ekvation men summan berättar inget för mig. Den bara är. Matematik är nog en för precis vetenskap för mig.

Men ord. De som undflyr och betyder allt mellan himmel och jord och innanför vårt tänkande. Dem begär jag. Älskar dem. Vilkorslöst. De ger mig varje dag någonting. Från de enkla notiserna i morgontidningen till den vackra prosan hos bibeln. Vacker men blodtörstig.

Så finner vi de olika böckerna vara samma. Bibel, Koran. Lärda skrifter som nuddar vid varandra ständigt men vars troende skyggar från varandra. Keats. Poe. King. Luther. Dylan. Fast Dylan inga böcker skriver. Allt är relativt och allt är konstant.

Orden gör mig lycklig, olycklig, hel och sönder. De gör att jag vill vakna på morgonen och att jag somnar trygg på kvällen. Orden får mig att flyga och att landa på rätt ställe. De får mig att vara den jag är. De är jag. Jag är ord.

Så jag är någon som borde vara någon annanstans. Inte här. Men jag är intelligent men lat. Allt för lat för att göra något åt alla mina tankar. Lat nog att sova dag ut och natt in.

Min ömma moder tog mig till läkare när jag var blott liten nog att bli tagen någonstans. Hon frågade läkaren, "han sover hela tiden, vad är fel". "Var glad för det", sade läkaren.

Sedan dess har jag växlat mellan att aldrig sova till att alltid sova. Som en feber som kommer och går. Jag har slagits, älskat, avlat, varit, men aldrig jämn. Aldrig rätt. Alltid en smula ur balans. Så nu faller jag på att jag är i just det. I balans. Inget sker, inget händer. Samma ord. Synonym.

Men jag älskar det som du säger.