WoBWorld

Ingen älskar dig när du ligger på botten, sade en vis man en gång. En man som jag känner igen mig. Inte i hans storhet men i hans svaghet. I hans letande efter trygghet. Efter att vara någon som är något annat än alla tror man är.

Så jag har nyss pratat med släkten och med min goda vän. Var för sig. De är alla avvaktande. Så klart. Jag har tagit avstånd. Isolerat mig. Gömt mig. Förgömt mig. FÖrdömt mig. Fördömt dem och allt som jag haft. Men så böjer jag mitt huvud i stum bön och får tillbaka allt jag någonsin gett.

Det spelar ingen som helst roll om jag får hjälp med soffan i morgon. Fuck soffan. Låt Myrorna sälja den igen. Återigen. Pengar kommer, pengar går. Men allt det där som gör att köttet i mitt hjärta pumpar ut hopp i mig beror på alla de där vackra mäniskorna som omger mig fast jag blundar.

Så jag mår så jävla bra. Vill dansa. Vill krama mina barn. Vill önska mig all lycka i världen. Vill krama mig själv. Men armarna räcker inte till. De är korta och stumma. De hänger där, håller en öl och en cigg och inget hopp kan fånga dem. Men just nu vill jag gråta, skratta och dansa, sova och vakna, vila och sola, äta och vara med om den förlösande känslan av att kräkas.

Min skola var en vit tegelvägg. En lärare som hatade mig för att jag inte lyssnade till honom. Han var halt och lytt och ville ha lydnad. En gammal man i en ny värld. Nu är han nog död och världen förstår jag mig inte på. Men jag vill inte ha någon som helst lydnad. Ge mig skäll, ge mig kärlek, ge mig allt men inte lydnad. Aldrig lydnad.

En annan skola sade att jag kunde skriva. En annan skola sade att jag var unik. En annan skola sade allt jag ville höra. Så jag skriver. Ord för ord. Mening till mening. Har du kommit så här långt så är du fast vare sig du vill eller inte. Någon annan pratar jag inte med. Bara med dig. Jag älskar dig. För att du orkar. För att du vill. För att du är mer unik än jag är.

Eller?