WoBWorld

Det är lätt att förkasta Jahve. Säga att han är blixten i ögonen under en storm. Tryggheten i moderns liv när man är utanför. Men vad ska man tro på? Kanske är jag ingen sann tvivlare eftersom jag hela tiden tror på något att tro på. Någon att mentalt, själsligt, hålla handen i. Den rena sanningen är så många olika läror och alla säger sig vara rätt. Så jag vacklar, finner inget och tror bara på mig själv. Den enda jag vet i mitt liv som alltid varit där.

Alla andra har fallit isär. Itu. Jag står kvar. Ligger kvar. Det är med mig jag somnar och det är med mig jag vaknar. Jag som drömmer, jag som tänker och jag som känner. Alla andra är som bakom ett glasfönster. Jag vill ha dig men vet inte vägen fram till din karta. Din födsloplats, dina ord. Allt väger intet.

Vägen, den vägen jag vet om. Den är omväxlande mörk och ond och ljus och trogen. Men den är min. Så jag faller, faller, faller, men bara ner i diket. Upp igen. I vilket land spelar faktiskt ingen roll. Det kanske är skillnaden på dig och mig? Att jag ser världen men du ser det som är framför näsan? Kanske ser du mer än jag, men min grund är djupare än din. Betong där du är sten på sten. Allt krackelerar till vintern när frosten slår till. Den slår inte mig. Jag svalkas av den. Min feberheta kropp, själ vill den. Vill den, vill den, vill den.

Så mamma är min mor. Pappa är död och jag är här.

Allt du ser är jag. Allt jag ser är mig. Vem vann?