Söndag och grå ögon
Det är märkligt. Nyss var det lördag nu är det söndag. Precis nu, alltså i mitt liv. Allt ligger fortfarande framför mig, nästan lika mycket som bakom. Någonstans här i mitten av dygnet befinner jag mig. Flytande på kväve. Skriver mitt namn i ljudet av snö som faller.
Allt jag ser är gult men livet smakar blått. Grönt blir väl resultatet. Som gröna ögon att falla rakt in i. Eller ur. Men alla ögon är inte gröna.
Häromdagen stod jag vid en bushållplats och frös. Som man plägar göra på vintern när allt är fruset och fast. Jag stampade mina fötter i marken, rökte cigarett efter cigarett och lyssnade på musiken i mina öron. Försökte låtsas att jag stod på en ångande äng i juni men misslyckades med det som det mesta jag försöker mig på.
Jag försökte verkligen. Jag gjorde allt jag kunde för att inte titta på henne som satt där på en kall bänk i busskuren. Det är inte fint att stirra på kvinnor. Men de där ögonen. Så ledsna. De allra sotsvartaste ögonfransar jag någonsin sett. Med irisiar som hade en grå färg som inte alls var ful utan oerhört vacker. Det såg ut som hon hela tiden hade ögonen fulla med tårar. Svart hår. Vackra händer med naglar som hade fransk manikyr. Allt det där såg jag fast jag tittade överallt utom på henne.
Ångan från mina andetag blandades med röken från mina John Silver. En äldre dam kom och sällade sig till oss. Vi stod där, jag och damen medan kvinnan med de grå ögonen satt på bänken. Vi väntade alla på bussen. Av helt skilda anledningar. Bara tillsammans för en kort stund i livet.
När bussen kom blev jag lättad. Allt jag kunde tänka på var att ta mig ifrån de där grå vackra ögonen och sluta drömma om hennes läppar. Komma bort. Bli fri igen. Att sitta i den där bussen var en del av livet jag troligen kommer ihåg när jag blir gammal. Allra mest säkert är att jag då kommer ångra att jag inte gjorde något förutom gömma mig.
När vi gick av bussen kunde jag känna hennes doft. Vanilj och kokos. Hur handskas man med det när man är yr av ett par ögon och ett par händer? Man går av, tänder en cigarett, tittar åt vilket håll hon går och vänder om.
Rakt åt andra hållet.
Allt jag ser är gult men livet smakar blått. Grönt blir väl resultatet. Som gröna ögon att falla rakt in i. Eller ur. Men alla ögon är inte gröna.
Häromdagen stod jag vid en bushållplats och frös. Som man plägar göra på vintern när allt är fruset och fast. Jag stampade mina fötter i marken, rökte cigarett efter cigarett och lyssnade på musiken i mina öron. Försökte låtsas att jag stod på en ångande äng i juni men misslyckades med det som det mesta jag försöker mig på.
Jag försökte verkligen. Jag gjorde allt jag kunde för att inte titta på henne som satt där på en kall bänk i busskuren. Det är inte fint att stirra på kvinnor. Men de där ögonen. Så ledsna. De allra sotsvartaste ögonfransar jag någonsin sett. Med irisiar som hade en grå färg som inte alls var ful utan oerhört vacker. Det såg ut som hon hela tiden hade ögonen fulla med tårar. Svart hår. Vackra händer med naglar som hade fransk manikyr. Allt det där såg jag fast jag tittade överallt utom på henne.
Ångan från mina andetag blandades med röken från mina John Silver. En äldre dam kom och sällade sig till oss. Vi stod där, jag och damen medan kvinnan med de grå ögonen satt på bänken. Vi väntade alla på bussen. Av helt skilda anledningar. Bara tillsammans för en kort stund i livet.
När bussen kom blev jag lättad. Allt jag kunde tänka på var att ta mig ifrån de där grå vackra ögonen och sluta drömma om hennes läppar. Komma bort. Bli fri igen. Att sitta i den där bussen var en del av livet jag troligen kommer ihåg när jag blir gammal. Allra mest säkert är att jag då kommer ångra att jag inte gjorde något förutom gömma mig.
När vi gick av bussen kunde jag känna hennes doft. Vanilj och kokos. Hur handskas man med det när man är yr av ett par ögon och ett par händer? Man går av, tänder en cigarett, tittar åt vilket håll hon går och vänder om.
Rakt åt andra hållet.
Kommentarer
Trackback