WoBWorld

Snömodd. Halkande fötter och frusna händer. Tomma blickar och knutna nävar i fickor. Att åka buss kan vara en befrielse men även ett helvete. Pisslukt från säten, att sitta bredvid den allra fulaste människan i staden. Vitt, grått och återigen grå himmel. Fel skor och för tunn rock.

Så vi längtar till något som ligger framför oss och tänker på det som var strax nyss. Städar och handlar och lever sekund för sekund. Alla ingår i någon sorts plan som vi inte kan nå. Så vi famlar i vintermörkret och betalar vår biljett för att få sitta och stå tillsammans en stund i livet.

Men nog ska det vara så. För oss. Vi som har valt att bo här, i allt det mörka och kalla. Valet är enkelt. Emigrera till något ljust och varmt och tryggt eller stå kvar på bussen en hållplats till. Mer behöver vi inte fundera på. Den vi älskar väntar där hemma. Någon, om det så är en man, en kvinna, ett barn, ett djur eller bara välsignad ensamhet.

Medan kylan når innanför tröjor och strumpor så tittar vi på varandra i smyg. Alla vi från detta välsignade tillstånd, innanför hemmet och utanför tillvaron. Visst är du lycklig, om du tänker efter? För om du inte vore det så vore ju återigen valet enkelt. Världen är stor nog att rymma oss alla, vart vi än vill leva.