Tankar mitt när mörkret faller

Jag vet inte längre. Jag som alltid vetat allt. Men nu kan jag inte ens få ihop tidningen när jag öppnat den. Det är mig totalt obegripligt. En massa papper som kletar sig fast i själen. Saker om folk som lider. På riktigt. Som dör. De dör allihopa. Jag vägrar. Tänker sitta där med min morgontidning och bläddra utan att förstå.

När jag var 16 var jag lika trasig men lycklig. Min dam var 17 och vi skulle inte vara ihop. Bara kyssas. Jämt. Hon kom upp till mig varje dag efter att jag kom hem. Jag låg i min säng och trodde att mitt hjärta skulle explodera. Det bankade mig sönder och samman.

Sen kom hon. Varje gång kom hon. Så underbar, så en lögn. Vi trodde på varandra. Vi ville ha det så. Kyssas, smeka. Hon var den första jag fick smaka på. Hon var mitt allt. Sen kom en annan allt. En bättre människa. En bättre kvinna.

Så jag låg i min säng med henne med. Lekte med hennes sinne för dumheter. Fixade inte det. Jag skrek, jag slog, jag levde. Jag stod i mitt garage och ville vara med henne. Men så blev det inte. Nu lever hon ett annat liv och jag är snart död. Inombords dog jag för så många år sedan.

Kanske ska det vara så här? Så. Här? Tankar som trängs och slåss om att få plats. Ett liv utan att leva. Mörker som faller, kylan som sprider sig. Som att drunkna mitt på ett torg. Att inte veta. Att inte vara. Att inte. Bara inte.

Sov gott.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback