WoBWorld

Det känns fånigt men jag förstår att mitt liv är ett skämt. Till intet nytta. Landets konung är så mycket viktigare. Inte för vad han gör utan för att han är född. Det spelar ingen roll hur jag skulle tänkas kämpa och slåss, mitt liv är inte mycket värt bredvid en sådan gigant.

Inga slott har jag. Ingen förmögenhet. Vare sig jag vill eller inte så är jag tom och slut. Redan från första dagen. Inga anor, inget hopp. Däremot skall en kvinna gifta sig och hela landet torde festa. För att hon är född. För att hon får gifta sig.

Men det ligger i tiden. Det du gör spelar föga roll. Det du är desto mer. Anor, fögderi och gamla tankar spökar och lever. Män som nyss trampat ur sina stövlar och ner i svarta bekväma skor pratar om att vi skall förena oss. För att vi är mer än andra. Så vi vill det, så vi gör det. Bara för att andra är lite mindre värda.

Men alla är vi mindre värda än den där blandrasen till kvinna som skall gifta sig med en man av folket. Det första svenska som kommer in i det där huset på några hundra år. En man som är sjuk redan från början. Men sned dialekt och trasig njure. Ingen ättling till Magnus Ladulås, men en man.

Men visst ska vi fira. Visst ska vi fira att vi är som dem. Fast annorlunda. Inte lika bra. Men bättre än de som kom igår.

Usch.