Ansvaret och jag.
Det har helt klart sina fördelar att vara ansvarslös. När folk säger åt mig att "du är så ansvarlös" så behöver jag inte ens ta ansvar för det. Det ligger liksom i sakens natur.
Man kan hitta på lite vad som helst, för det är ändå ingen som förväntar sig att man ska göra något åt konsekvenserna. Det flesta inser till och med att jag inte inser konsekvenserna ändå så det gör det hela väldigt lätt och behagligt.
En del är väldigt ansvarstagande. De brukar kallas mamma. De är sådana där som tar ansvar för sig själva, för mannen, för barnen, för grannen, för djuren och en del saker som jag inte ens listat ut än. Vilken underbar tur att jag inte blev en mamma. Hur skulle det sett ut? Hemmet i trasor, barnen utan skor och mannen vilsen och hungrig.
Nä, jag gör mig nog bäst som en Jonas. Det däremot är jag vansinnigt bra på. Ibland är jag så duktig på det att jag till och med slås av häpnad själv. Visserligen gillar jag inte att slås, men just det kan jag märkligt nog stå ut med. Ett slag som känns behagligt och rogivande.
Men nog kan jag ta ansvar. Visst kan jag det. Jodå. Annars skulle väl katt och hund ta sina pinaler och flytta. Det vill jag ju inte. Men mer än så vill jag nog inte vara med om. Det är ju stå tröttande det där med ansvar. Man ska komma ihåg en massa onödiga saker som att räkningar ska betalas, att man ska köpa mat och inte en ny gitarr. Att barnen ska ha saker på sin födelsedag och att skaffa julgran. Helst till jul.
Jag har i många år försökt få det som kallas ansvarsbefrielse. Men det är inte det lättaste. Vips så kommer någon där och kräver ansvar. Krav är inte min grej. Jag är så ogillande till krav att jag oftast inte tar mitt ansvar. Men så är jag ju ansvarslös med.
Men nu ska jag ta ansvar och dricka lite kaffe.
Man kan hitta på lite vad som helst, för det är ändå ingen som förväntar sig att man ska göra något åt konsekvenserna. Det flesta inser till och med att jag inte inser konsekvenserna ändå så det gör det hela väldigt lätt och behagligt.
En del är väldigt ansvarstagande. De brukar kallas mamma. De är sådana där som tar ansvar för sig själva, för mannen, för barnen, för grannen, för djuren och en del saker som jag inte ens listat ut än. Vilken underbar tur att jag inte blev en mamma. Hur skulle det sett ut? Hemmet i trasor, barnen utan skor och mannen vilsen och hungrig.
Nä, jag gör mig nog bäst som en Jonas. Det däremot är jag vansinnigt bra på. Ibland är jag så duktig på det att jag till och med slås av häpnad själv. Visserligen gillar jag inte att slås, men just det kan jag märkligt nog stå ut med. Ett slag som känns behagligt och rogivande.
Men nog kan jag ta ansvar. Visst kan jag det. Jodå. Annars skulle väl katt och hund ta sina pinaler och flytta. Det vill jag ju inte. Men mer än så vill jag nog inte vara med om. Det är ju stå tröttande det där med ansvar. Man ska komma ihåg en massa onödiga saker som att räkningar ska betalas, att man ska köpa mat och inte en ny gitarr. Att barnen ska ha saker på sin födelsedag och att skaffa julgran. Helst till jul.
Jag har i många år försökt få det som kallas ansvarsbefrielse. Men det är inte det lättaste. Vips så kommer någon där och kräver ansvar. Krav är inte min grej. Jag är så ogillande till krav att jag oftast inte tar mitt ansvar. Men så är jag ju ansvarslös med.
Men nu ska jag ta ansvar och dricka lite kaffe.
Kommentarer
Trackback