Äta grus?

Det är alldeles tyst inuti mig. Som ljudet efter att en atombomb briserat. Allt jag tänker håller jag hemligt. Bara för mig att veta. Alla bilder som retar min aptit är mina och ingen annans.

PÅ bussen hem blev jag kär. Igen. En oerhört vacker kvinna som satt precis framför mig och jag tänkte att det här ska jag vårda. Utan att hon eller hennes man vet om det. Tyst var mina rynkor. Precist min anklang.

Nu ska jag nog vila lite. Glömma att jag finns och förglömma mina tankar.

För en sekund.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback