WoBWorld

Jag tror min kära hund försöker säga mig något. Vi var ute en dundersnabb sväng förut men då regnade det och både hund och husse ville snabbt in efter att damen gjort sina enklare behov.

Men nu vandrar hon fram och tillbaka till hallen. Kommer ut i vardagsrummet och tittar på mig och går sedan tämligen demonstrativt tillbaka till hallen där hon sedan sätter sig vid dörren och titar än mer demonstrativt på den enkla person hon kallar husse, nämnligen jag själv.

Katten viftar malligt förbi och knatar in i sin låda. Hon vill nog visa vem det är som egentligen har det lyxigast här i lägeheten och vem det är som husse bryr sig mest om.

Själv tittar jag ut genom fönstret och finner att regnet avtagit så jäkla mycket att det till och med slutat. Så jag får väl göra som Kita vill då. Dra på mig blöta skor och våt jacka och sätta hatten käckt på sned och ge mig ut i den vattensjuka vårvärlden.

Helst skulle jag nog lägga mig för att läsa lite. Men jag är väldigt säker på att jag kommer känna mig tämligen toppentopp när vi väl ramlat ut genom ytterporten. Det tenderar att bli så har jag märkt. Jag muttrar ohörbart hela vägen nedför trapporna, förbannar den dag jag skaffade jycke och sedan tar vi tre steg där ute på gården och vipp vapp så finner jag mig på en lång promenad och vill aldrig mer in till världen innanför väggar och tak.

Någonstans där i början brukar jag glatt säga till Kita att "det där var ju inte en så dum idé du hade trots allt". Till slut brukar det vara hon som drar hemmåt.

För hur man än tycker om livet, vad man än känner inför tillvaron och världen och alla människor omkring sig, så är det rätt behagligt att promenera.