Avgiftning
Har du avgiftats någon gång? Nä, inte detox med örter och théer eller stoppa upp en slang i röven för att bli av med inbillade metaller. Utan riktigt avgiftats från ett äkta gift. Som nikotin, heroin, alkohol, ja fan även kaffe.
De säger, de som säger sig veta, att nikotin är det vidrigaste. Men jag tror det mest beror på att det inte riktigt har samma motivationsgrad som att avgiftas från heroin eller alkohol eller amfetamin eller benzo. Det känns jävligare eftersom man helt enkelt inte är säker på att det är rätt val.
Själv har jag "blivit" avgiftad en gång. På psyk. Inlåst. Utan chans att gå ut. Nedsövd. Det var det jävligaste jag varit med om. Kramper, blodtryck som gick genom taket, en puls på 200, ränneskita, spyor, dödskänsla och en överväldigande känsla av att hela tiden falla genom en rymd som fick mig att be om en skärm för fönstret. Så att jag inte skulle ramla ut.
Sen har jag avgiftat mig själv ett antal gånger. Legat ihopkrupen i sängen, hållt hårt i madrassen, svettats, försökt att inte tänka på anfallen av kramp. Försökt att glömma att hela kroppen skrek efter bara en enda öl. En enda lättöl i alla fall. Vad som helst. Törstig till döden, poppat vitamintabletter som om det vore godis. Men det har varit bättre än de där dygnen på psyk. Jag har inte behövt överlämna mig till någons händer.
Så varför trycker man i sig alkohol efter en sådan händelse? Gång på gång dessutom.
För man mår ju så bra efter en vecka. Så bra så bra. Feeling great. Men efter två veckor så pockar det på. "bara en", vad det nu är en är.
För trots att jag var mer eller mindre nedsövd på psyk så hatar jag att vara beroende. Smaka på den. För nu pratar jag om någon annan. Människa alltså. Alkoholen är ju inte någon annan. Fan, jag älskar att vara full. Älskar det. Frid i sinne, prata med alla, dansa fult. Första dagen. Andra börjar hjärtat slå hårt även om man är full och tredje dagen slår det för fullt fast man är full som gatan. Så full men det syns inte och det enda man tänker på är att bli fullare. Så gränsen mellan att man är vaken och däckad suddas ut. Vakna panikslagen, leva panikslagen, sova panikslagen. Allt handlar om lite mer. Bara lite mer. Lite mer eller ska det vara lite mer ändå? Kanske mest? Jo tack. Mer än mest. Precis lagom till att jag svimmar och vaknar i hallen och inte vet i vilken värld man befinner sig i.
Kolla världen, pejla in dag, kolla efter blodspår på kroppen, i lägenheten. Fundera på vilken lägenhet man är i. Känna igen sitt kök och krypa in på toaletten. Med en öl i handen dricker man och kräks och dricker och kräks. Kräks och dricker och dricker och kräks.
Funderar på när allt ska ta slut. Om man ska dö nu? Var detta priset för att döva ångesten? Att få ångesten och hans kusiner och bröder och morsa och farsa och hela grannskap istället? Hade det inte räckt med ångesten?
Så jag håller mig nykter. Ibland. Men jag tänker inte avgifta mig så många gånger till.
Tror jag.
De säger, de som säger sig veta, att nikotin är det vidrigaste. Men jag tror det mest beror på att det inte riktigt har samma motivationsgrad som att avgiftas från heroin eller alkohol eller amfetamin eller benzo. Det känns jävligare eftersom man helt enkelt inte är säker på att det är rätt val.
Själv har jag "blivit" avgiftad en gång. På psyk. Inlåst. Utan chans att gå ut. Nedsövd. Det var det jävligaste jag varit med om. Kramper, blodtryck som gick genom taket, en puls på 200, ränneskita, spyor, dödskänsla och en överväldigande känsla av att hela tiden falla genom en rymd som fick mig att be om en skärm för fönstret. Så att jag inte skulle ramla ut.
Sen har jag avgiftat mig själv ett antal gånger. Legat ihopkrupen i sängen, hållt hårt i madrassen, svettats, försökt att inte tänka på anfallen av kramp. Försökt att glömma att hela kroppen skrek efter bara en enda öl. En enda lättöl i alla fall. Vad som helst. Törstig till döden, poppat vitamintabletter som om det vore godis. Men det har varit bättre än de där dygnen på psyk. Jag har inte behövt överlämna mig till någons händer.
Så varför trycker man i sig alkohol efter en sådan händelse? Gång på gång dessutom.
För man mår ju så bra efter en vecka. Så bra så bra. Feeling great. Men efter två veckor så pockar det på. "bara en", vad det nu är en är.
För trots att jag var mer eller mindre nedsövd på psyk så hatar jag att vara beroende. Smaka på den. För nu pratar jag om någon annan. Människa alltså. Alkoholen är ju inte någon annan. Fan, jag älskar att vara full. Älskar det. Frid i sinne, prata med alla, dansa fult. Första dagen. Andra börjar hjärtat slå hårt även om man är full och tredje dagen slår det för fullt fast man är full som gatan. Så full men det syns inte och det enda man tänker på är att bli fullare. Så gränsen mellan att man är vaken och däckad suddas ut. Vakna panikslagen, leva panikslagen, sova panikslagen. Allt handlar om lite mer. Bara lite mer. Lite mer eller ska det vara lite mer ändå? Kanske mest? Jo tack. Mer än mest. Precis lagom till att jag svimmar och vaknar i hallen och inte vet i vilken värld man befinner sig i.
Kolla världen, pejla in dag, kolla efter blodspår på kroppen, i lägenheten. Fundera på vilken lägenhet man är i. Känna igen sitt kök och krypa in på toaletten. Med en öl i handen dricker man och kräks och dricker och kräks. Kräks och dricker och dricker och kräks.
Funderar på när allt ska ta slut. Om man ska dö nu? Var detta priset för att döva ångesten? Att få ångesten och hans kusiner och bröder och morsa och farsa och hela grannskap istället? Hade det inte räckt med ångesten?
Så jag håller mig nykter. Ibland. Men jag tänker inte avgifta mig så många gånger till.
Tror jag.
Kommentarer
Trackback