Bilden som är jag
Jag har verkligen varit en clown. Så in i bomben. Så in i allt det som är varmast. Men även en sådan kliché att det värker i huvudet när jag tänker på det. För bakom masken... ja ni vet.
Men ändå är det en del av mig. Jag kan inte få ur det ur mig fast jag försökte ett tag. Bli en lidande poet som grät mig själv till sömns och som folk tassade runt för att jag inte skulle gå sönder. Men, det är ju en del av mig.
Jag har vansinnigt svårt att vara tyst. I alla lägen. Alltid. Krävs det tystnad låter jag mer än vanligt. Just för att jag blir nervös av tystnaden. Den gör mig obehaglig i sinnet. Illa till mods. Förresten, om man ska vara ärligt så finns det ju något roligt med det mesta. Folk säger så lustiga saker. Hela tiden. Livet är ju så förbaskat komiskt. Även när tårarna bränner bakom ögonlocken och man känner den där förbannade darrningen i hakan som berättar att man nog får skärpa sig lite om man inte ska göra bort sig mer än vanligt.
Nu för tiden är jag inte längre rädd för att visa att jag är ledsen eller upprörd eller känner mig nere. Jag är inte rädd för att människor ska tycka jag är tråkig och pretantiös eller olustig att lyssa till. Men så blixtrar det till i skallen, någon säger något som jag bara inte KAN lämna därhän utan att påpeka det lustiga i saken.
I min släkt så gråter vi och skrattar på begravningar. Precis som livet är och ska vara låter vi döden vara. Jag hoppas vid gud att de stackare som går på min begravning, om tusen år, skrattar fan så mycket mer än de gråter. Eller i alla fall att de inte kväver sina skratt om något är roligt.
Men nog är det svårt att finna balans. Det var bara ett år sedan jag fann den där. På Motivationsenheten där jag kunde gå från samtalen där jag just pratat om hur jävligt livet är till köket där någon satt och sade något som var oerhört lustigt. Att växla linje är inte längre svårt. Allvarliga saker kräver allvarliga tankar, men lustiga ting bör skratta åt.
Så jag fortsätter väl att vara mig. Nu när jag vet vem jag är. Nu när jag känner mig bättre än någonsin, även fast jag och mig ibland inte kommer överrens.
Skratt och sorg är ju så gemensamma vänner. Det vet vi alla. Man kan gråta av skratt eller gråta av sorg. Samma tårar, bara olika tankar bakom dem.
Men ändå är det en del av mig. Jag kan inte få ur det ur mig fast jag försökte ett tag. Bli en lidande poet som grät mig själv till sömns och som folk tassade runt för att jag inte skulle gå sönder. Men, det är ju en del av mig.
Jag har vansinnigt svårt att vara tyst. I alla lägen. Alltid. Krävs det tystnad låter jag mer än vanligt. Just för att jag blir nervös av tystnaden. Den gör mig obehaglig i sinnet. Illa till mods. Förresten, om man ska vara ärligt så finns det ju något roligt med det mesta. Folk säger så lustiga saker. Hela tiden. Livet är ju så förbaskat komiskt. Även när tårarna bränner bakom ögonlocken och man känner den där förbannade darrningen i hakan som berättar att man nog får skärpa sig lite om man inte ska göra bort sig mer än vanligt.
Nu för tiden är jag inte längre rädd för att visa att jag är ledsen eller upprörd eller känner mig nere. Jag är inte rädd för att människor ska tycka jag är tråkig och pretantiös eller olustig att lyssa till. Men så blixtrar det till i skallen, någon säger något som jag bara inte KAN lämna därhän utan att påpeka det lustiga i saken.
I min släkt så gråter vi och skrattar på begravningar. Precis som livet är och ska vara låter vi döden vara. Jag hoppas vid gud att de stackare som går på min begravning, om tusen år, skrattar fan så mycket mer än de gråter. Eller i alla fall att de inte kväver sina skratt om något är roligt.
Men nog är det svårt att finna balans. Det var bara ett år sedan jag fann den där. På Motivationsenheten där jag kunde gå från samtalen där jag just pratat om hur jävligt livet är till köket där någon satt och sade något som var oerhört lustigt. Att växla linje är inte längre svårt. Allvarliga saker kräver allvarliga tankar, men lustiga ting bör skratta åt.
Så jag fortsätter väl att vara mig. Nu när jag vet vem jag är. Nu när jag känner mig bättre än någonsin, även fast jag och mig ibland inte kommer överrens.
Skratt och sorg är ju så gemensamma vänner. Det vet vi alla. Man kan gråta av skratt eller gråta av sorg. Samma tårar, bara olika tankar bakom dem.
Kommentarer
Trackback