Bitar av en dag
Det finns ett puzzel, en massa bitar i sprakande färger. Jag får ingen ordning på det. Utanför fönstren än allt grått. Solen lyser med sin frånvaro. Den fattas mig. Rastlös och trött. Kroppen värker av outgrundliga anledningar. Sitter och dricker kaffe i köket och läser om hyreshöjningar och börjar gråta. Av ingen annan anledning än att jag är ledsen. Varför jag är det vet jag inte. Men puzzlet ligger kvar i mig. Miljontals bitar utan ett hem.
Har man haft några bra dagar kommer alltid några dåliga. Efter sol kommer alltid regn. Givetvis fungerar det tvärtom med. Men det bryr jag mig föga om i det här ögonblicket när jag torkar en villsekommen tår från min orakade kind. Kan man gråta som en karl sjöng Kent och fan vet. Svaret har jag inte. Men som karl kan jag gråta. Det kan jag säga med bestämdhet.
Jag sov uselt. Kanske är det så enkelt att allt beror på det. Eller så sov jag dåligt för att jag är ledsen och trött. Men nog finns det ett mönster i det hela. Har jag efter alla dessa år upptäckt. Först kommer övervarven. Orden och musiken i mitt huvud som bryter fram som en enorm flodvåg. Den fångar mig i några dagar, den där känslan av att veta allt men inte hur. Sen kommer tystnaden. Följt av glädje som förbyts i sorg. Ingen kontinuitet alls. Eller snarare konitnuitet i bristen på densamma.
Är det så här jag ska leva? Pendlande mellan ytterlägen hela tiden? Hur fan ska jag orka i en halv livslängd till?
I köket ligger ett block med uppslag till skrivande. Fullklottrat med små tankar, idéer och dårskap. Givetvis har jag slarvat med de kemiska substanser som ska korrigera flödet av transmittorsubstanser i min hjärna. Så klart. Då blir det så här. Givetvis.
Att lägga puzzel ligger inte för mig. Min dotter kan sitta tillsammans med sin mor, på golvet med ett enormt puzzel föreställande ett slott eller en katt eller en solnedgång eller vad fan som helst och sammanfoga rätt bit på rätt plats i den stora bilden. Själv ser jag bara en massa bitar och avfärdar det som något som bara ger mig illabefinnande. Frustration per definition. Men vad gör man när bilden är en själv och alla bitar ligger huller och buller inom bröstet och innanför skallbenet? Det går bara inte att strunta att lägga klart varje bit. Då blir man tokig.
Det är nog det jag gråter över. Att veta att jag måste göra något jag avskyr. Plocka ihop mig själv. Målet är en hel bild men vägen dit kommer att ta så läng tid, jag kommer att bli tokig av frustration, förbannad och svära över alltings djävuskap. Som att tvingas gå in i den vargflock som skolans värld var dag ut och dag in. Veta att det skulle göra ont men inte ha någon att prata med det om.
Så jag får lägga mig på golvet. Raklång på mage, försöka få en överblick. Leta upp kantbitarna först, sedan hitta fragment av näsa, händer, tankar, känslor, minnen, drömmar, förhoppningar, kärlek, hat, depression och glädje och lägga varje bit på plats. För som det är nu så vet jag inte om jag kommer börja gråta om jag skrattat en stund. Låta snoret rinna och ögonen sköljas igenom och över.
Men hur ska jag kunna lägga ett puzzel när jag inte ens hittar ögonen att se med?
Har man haft några bra dagar kommer alltid några dåliga. Efter sol kommer alltid regn. Givetvis fungerar det tvärtom med. Men det bryr jag mig föga om i det här ögonblicket när jag torkar en villsekommen tår från min orakade kind. Kan man gråta som en karl sjöng Kent och fan vet. Svaret har jag inte. Men som karl kan jag gråta. Det kan jag säga med bestämdhet.
Jag sov uselt. Kanske är det så enkelt att allt beror på det. Eller så sov jag dåligt för att jag är ledsen och trött. Men nog finns det ett mönster i det hela. Har jag efter alla dessa år upptäckt. Först kommer övervarven. Orden och musiken i mitt huvud som bryter fram som en enorm flodvåg. Den fångar mig i några dagar, den där känslan av att veta allt men inte hur. Sen kommer tystnaden. Följt av glädje som förbyts i sorg. Ingen kontinuitet alls. Eller snarare konitnuitet i bristen på densamma.
Är det så här jag ska leva? Pendlande mellan ytterlägen hela tiden? Hur fan ska jag orka i en halv livslängd till?
I köket ligger ett block med uppslag till skrivande. Fullklottrat med små tankar, idéer och dårskap. Givetvis har jag slarvat med de kemiska substanser som ska korrigera flödet av transmittorsubstanser i min hjärna. Så klart. Då blir det så här. Givetvis.
Att lägga puzzel ligger inte för mig. Min dotter kan sitta tillsammans med sin mor, på golvet med ett enormt puzzel föreställande ett slott eller en katt eller en solnedgång eller vad fan som helst och sammanfoga rätt bit på rätt plats i den stora bilden. Själv ser jag bara en massa bitar och avfärdar det som något som bara ger mig illabefinnande. Frustration per definition. Men vad gör man när bilden är en själv och alla bitar ligger huller och buller inom bröstet och innanför skallbenet? Det går bara inte att strunta att lägga klart varje bit. Då blir man tokig.
Det är nog det jag gråter över. Att veta att jag måste göra något jag avskyr. Plocka ihop mig själv. Målet är en hel bild men vägen dit kommer att ta så läng tid, jag kommer att bli tokig av frustration, förbannad och svära över alltings djävuskap. Som att tvingas gå in i den vargflock som skolans värld var dag ut och dag in. Veta att det skulle göra ont men inte ha någon att prata med det om.
Så jag får lägga mig på golvet. Raklång på mage, försöka få en överblick. Leta upp kantbitarna först, sedan hitta fragment av näsa, händer, tankar, känslor, minnen, drömmar, förhoppningar, kärlek, hat, depression och glädje och lägga varje bit på plats. För som det är nu så vet jag inte om jag kommer börja gråta om jag skrattat en stund. Låta snoret rinna och ögonen sköljas igenom och över.
Men hur ska jag kunna lägga ett puzzel när jag inte ens hittar ögonen att se med?
Kommentarer
Postat av: Junie
Pendlande mellan ytterlägen... det fick mig att tänka på ett småtjafsbråk jag hade med min lillasyster igår. Hon klagade på mig för att allt tydligen verkar vara antingen svart eller vitt för mig och jag förstod inte riktigt varför hon sa så. Jag blev lite ledsen och bad henne förklara men då sa hon bara att jag analyserar för mycket :( Det är inte lätt att leva minsann. Hur gick det med puzzlet?
Postat av: WoB
Problemet är ju när man både ser svart och vitt samtidigt och fan inte kan bestämma sig för vad som är bäst. Det är då man måste analysera och det är då rakt inget man ska vara ledsen över utan snarare väldigt stolt över att man är mäktig.
Jodå, puzzlet är på gång. Jag har hittat hörnbitarna :-)
Trackback