WoBWorld

Herreje. Vad är det jag hållt på med så länge? Vad är det som drivit mig till att gömma mig för hela livet, för allt och alla? För dem jag älskar, för dem som älskar mig och för alla andra som jag bara avskytt men inte ens orkat berätta det för dem.

Ensamheten är vacker när man får den men avskyvärd när den är påtvingad. Om man söker den själv och finner sig vara obotligt ensam fast man bara ville ha lite ro en stund är den som helvetet på jorden. Tomma vägger och ekande rum i hjärtat.

Ljuset har gått upp för mig. Nu gäller det bara att jag själv går upp. Stiger ut ur bädden jag vilat, sovit, i, den som först var fylld av bolster och värme men som allt som tiden rasade på blev en törnebädd.

Så jag tar ett ben i taget. Skapar ett nytt liv. Gör allt det som är mitt allra bästa, det jag kanske borde gjort tidigare men som jag inte hade vare sig förnuft eller kraft till. Planterar en blomma, en växt, en gröda, för varje dag och vårdar dem ömt alla påföljande dagar.

Hatet finns kvar. Det blinda vita raseriet kommer alltid vara en del av mig. Jag har inget annat val än att möta det. Be-möta det. Ta det för vad det är och avväpna det med glädjen över att en dotter, en ung kvinna, ber en enkel själ som mig om råd om något överhuvudtaget. Att en vän ger mig en gåva och erbjuder mig sitt sällksap. Att en vän ber mig berätta för henne vad jag tycker om något. Att jag äntligen vågar erkänna att jag är en konstnär och inte en av de allra enklaste själarna.

Men ensamheten kanske alltid kommer finnas där? Kanske. Men nu börjar jag förstå den.