Drömmen del II
Nu pratar jag om det där med ett skriva.
Det enda jag kan tänka mig är att jag är färgad av den värdsliga tanken, nej, jag ser inte det där som unikt Svensk, att man fan inte ska tro att man är någon. Att jag redan hör muttrandet från människor. "Vem fan tror han att han är? Skriva? Det gör ju bara de som kan, de duktiga. Varför ska han få leva sin dröm när jag går till mitt jobb varje dag fast jag egentligen vill sjunga, göra film, sticka tröjor. Sitta där och låtsas att han är sjuk och att det är sååååå synd om honom som låtsas vara en lidande konstnär, jävla hobbybloggare".
Lite så.
Det är det som gjort att jag inte ens vågat erkänna min dröm för mig själv, än mindre för världen.
Det hade nog varit lättare om jag vore 20. Inbillar jag mig. Fast det hade det säkert inte alls varit. Men kanske vore det så ändå. För unga människor är tillåtna att drömma stort. Det är det ungdomen är till för. Men att vara strax, bara dagar, från 40-år och drömma om ett annat liv? Inte helt lätt. Det är ju då man ska ha bestämt sig, utbildat sig och i vissa fall helst inbillat sig. Men jag är ju både utbildad och väldigt inbillad. Högskolestudier, legimitation som sjuksköterska och har 3 barn. Inte fan är det min tur att drömma stort längre. Det ska mina barn ägna sig åt. Herregud. Min äldsta son fyller 20 i år. Lika gammal som jag var när han gjorde entré i världen.
Men det är just det som gör att jag fullständigt skiter i vad han gör, lägger mig inte i det, bara han följer sina drömmar och inte gör mitt misstag att ducka för dem. För annars kanske han sitter om 20 år, inför sin 40 års dag och ångrar alla val han inte gjorde. Då är jag själv 60 och fan ta mig om jag inte har bejakat det jag vill då.
Jag har en klasskompis vars pappa ändrade riktning i din ålder och började utbilda sig till psykolog samtidigt som han var kvar på sitt gamla jobb. Minns inte vad han arbetade med först, men inte var det psykologi i alla fall. Det gav mig hopp att höra den historien. Hoppas det kan ge dig hopp också! Det är inte för sent än.
Nä det är definitivt för sent. Alls. Själv har jag en morbor och moster som ändrar riktning mest hela tiden, för att de vill och vill trivas med sig själva och, det allra viktigaste, inte ångra sig när de finner sig själva vara döda.
Det där är min egna tolkning men jag trivs med den. Att de tänker så.
Så det är väl bara att fortsätta skriva och försöka få ihop nån spänn på det då. Funkar det inte så har jag i alla fall provat. Förresten så finns det millioner saker jag vill göra. Dags att börja beta av dem då :-)