Dualitet
Snåriga tillvaron snårar upp sig. Lägger sig på knä och ber mig om ursäkt. Saker som föll förut faller nu på plats. Tornen som var så höga och gjorde mig så liten bugar sig, går ur vägen för solen och får mig att jubla över livets godhet. Fri att vara fången har varit en liten ton i min skalle. Så jag har satt mig i frivillig husarrest. Lurat mig själv att dörren som är stängd är stäng av mig och innen annan.
När allt töar och en ljummen vind blåser åker den där dörren upp och jag finner att den hela tiden varit imaginär. En hägring. Så jag stiger ut på trappen utanför och kisar mot en blå himmel och finner att jag underskattat den färgen, dess magi, dess kraft. Att jag i min inbillskhet har kallat grått för svart och vitt för blått.
Nu väntar jag ivrigt på att det gröna ska återkomma. Ge min existens berättigande, betala mina skulder till mig själv och sjunga sådär vackret som bara grönt kan. Rött hår och gröna ögon och blå själ. Något att längta efter eller minnas.
Om ett instrument är ostämt korrigerar man noga varje ton tills de klingar tillsammans precis så att örat kan njuta. Så jag stämmer min själ, den som skorrat och gnisslat. Skruvar försiktigt men bestämt på alla känslor tills de kommer överrens. Tills klangen i mig stämmer.
Vi lever i en tid, en tid på ett år när allt är hoppfullt, när allt ligger framför en. När historien var kall och blåsig och mörk men där framtiden är ljus och varm och strålande vacker. Att vakna på en söndag utan att känna att man vill svimma, försvinna, förvaras och försvaras. Att vakna på en måndag och vara lycklig över att man slutligen vaknat så att man kan kan ta tag i dagen. Inte fånga den, man kan inte fånga luften. Men man kan leva i den, andas av den och känna dess smekning i håret. En dag är det samma. En dag är luft.
Jag klottrar i vattnet, skriver historier i luften och konserverar mina tankar bland molnen och stjärnorna och månen och solen och planeter och okända ting och saker.
Jag är själv min bästa kamrat. Vi umgås varje dag. I alla fall en liten stund, jag i min morgonrock och mig i färd med att dricka kaffe och röka. När jag ser mig i spegeln så ler vi mot varandra, i perfekt synkronisation. Som tvillingssjälar.
Här slår tre hjärtan. Mitt, kattens och hundens. Vi ser gärna andra hjärtan hos oss. Ett fjärde som kan puslera i samma takt som våra. En mun för mig att kyssa och två händer till att klappa djuren. Avancerad petting. Men egentligen räcker det med våra tre hjärtan. De fyller lägenheten och livet med all den kärlek som hjärtan kan skänka.
Det räcker för mig och för jag.
När allt töar och en ljummen vind blåser åker den där dörren upp och jag finner att den hela tiden varit imaginär. En hägring. Så jag stiger ut på trappen utanför och kisar mot en blå himmel och finner att jag underskattat den färgen, dess magi, dess kraft. Att jag i min inbillskhet har kallat grått för svart och vitt för blått.
Nu väntar jag ivrigt på att det gröna ska återkomma. Ge min existens berättigande, betala mina skulder till mig själv och sjunga sådär vackret som bara grönt kan. Rött hår och gröna ögon och blå själ. Något att längta efter eller minnas.
Om ett instrument är ostämt korrigerar man noga varje ton tills de klingar tillsammans precis så att örat kan njuta. Så jag stämmer min själ, den som skorrat och gnisslat. Skruvar försiktigt men bestämt på alla känslor tills de kommer överrens. Tills klangen i mig stämmer.
Vi lever i en tid, en tid på ett år när allt är hoppfullt, när allt ligger framför en. När historien var kall och blåsig och mörk men där framtiden är ljus och varm och strålande vacker. Att vakna på en söndag utan att känna att man vill svimma, försvinna, förvaras och försvaras. Att vakna på en måndag och vara lycklig över att man slutligen vaknat så att man kan kan ta tag i dagen. Inte fånga den, man kan inte fånga luften. Men man kan leva i den, andas av den och känna dess smekning i håret. En dag är det samma. En dag är luft.
Jag klottrar i vattnet, skriver historier i luften och konserverar mina tankar bland molnen och stjärnorna och månen och solen och planeter och okända ting och saker.
Jag är själv min bästa kamrat. Vi umgås varje dag. I alla fall en liten stund, jag i min morgonrock och mig i färd med att dricka kaffe och röka. När jag ser mig i spegeln så ler vi mot varandra, i perfekt synkronisation. Som tvillingssjälar.
Här slår tre hjärtan. Mitt, kattens och hundens. Vi ser gärna andra hjärtan hos oss. Ett fjärde som kan puslera i samma takt som våra. En mun för mig att kyssa och två händer till att klappa djuren. Avancerad petting. Men egentligen räcker det med våra tre hjärtan. De fyller lägenheten och livet med all den kärlek som hjärtan kan skänka.
Det räcker för mig och för jag.
Kommentarer
Trackback