En narcissists bön

På tv visar de något. Som jag inte ser. För jag är här. Hela tiden här. Jag, jag, jag. Alltid jag. Mig, mig, mig, alltid mig. Hela mitt liv handlar om mig. Någon annat ser jag inte. Fast mitt hjärta är hos andra är mitt medvetande hos mig.

Så jag skriver. För det är allt jag kan. Ord. De förhäxar mig. Gör mig till en slav under dem. Idag har jag mått ofantligt dåligt och botat känslan med ord. Genom att skriva. Som tecken på recept. Bett hela världen flyga och fara och om ursäkt. Är jag inget annat än ord? En kvinna sade åt mig att jag är det. Inget annat än mina ord. Så liten jag känner mig.

Så liten jag är.

Bara ett alfabet.

Inget gör mig så lycklig som att skriva. Inget annat kan ta mina tankar från mig. Ifrån mig. Ur mig.

Mig, mig, jag, jag. Allt jag kan ge är mig själv. Alla andra är bara hårfärger och toner. Själv är jag en färggrann gud. I mina egna ögon. Men vilka ögon ska jag se ut genom?

KaNSKE SKULLE...

Sova.

Kommentarer
Postat av: Junie

Jag tänkte just att du skrivit väldigt mycket idag även för att vara du. Jag är övertygad om att du är mycket mer än "bara" ord, men orden är ju ofrånkomligen det som syns just här. Inte för att de inte innehåller något, dina ord verkar sprickfärdiga av innehåll.



Ju mer jag läser desto mer fascinerad blir jag. Funderar på vad det egentligen är du gör med orden. Är det såhär det ser ut när någon "målar med språket", eller är det snarare så att du helt enkelt bara kräks upp orden och att de hamnar så rätt och vackert bara väldigt naturligt av sig själva? Får man kalla det poesi?

Postat av: WoB

Nog är det så att jag kräks upp orden. De liksom bara finns, det enda jag behöver göra är att skiva dem. Faen vet hur det går till, egentligen. De ger mig tröst och vila i livet.



Man får kalla det precis vad som helst :-)

2010-03-05 @ 10:28:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback