WoBWorld

Det röda faller mig i strupen. Så rädd. Men kaxig. Slutat hoppas, slutat tro. Förresten, när trodde jag senast? Ser på mänskligheten som en anomali. Ett skönhetsfel på jordens skorpa. Lite som dronten, dömda att förgöras.

I en värld när inget accepteras är jag allt som jag behöver. För hur ska jag annars orka vakna? Om jag inte behövs? Så jag går upp, dricker nymalt kaffe och röker mig till döden. För den kommer ju ändå så varför inte njuta av livet? Går på promenader och tänker att luften är sval och att jag är kall. Ensamheten är en gåva som jag köpt för dyra pengar. Så dyra.

Mina golv behöver städas. Smutsen letar sig in innanför min krage och ner för min rygg. Älska är ett begrepp jag inte längre är vän med. Men så har jag väldigt få vänner med. En del människor har så många vänner, jag har nog ingen. Just nu. Två liv att bedra, men inga vänner. Katten, min bästa vän sitter i fönstret och tittar ut. Hunden, min älskade vän, ligger på golvet och kliar sig i örat. Själv sitter jag. Här.

Det finns ett antal kort här. Fotografier. På barn. De är mina säger de som vet. Själv ser jag det som att jag är deras. Att äga någon gör sig inte. Det är totalt omöjligt. Kanske kan man låna någon en sekund men nästa är den borta, förfluten tid.

Så allt som jag hoppades vara är borta. Men kanske kan jag börja hoppas på något annat? Kanske kan jag börja hoppas? Igen.