Ensamhetens sång
Måhända har jag sökt ensamheten allt för hårt. Slutit mina ögon och vänt ryggen till allt för många gånger. Nu får jag vara mitt eget täcke, ensam med mina kloka tankar och sköra hjärta. Kanske var det dumt av mig att avvisa sällskap, samvaro. Törhända skulle det inte ske förutan min envishet att gå en väg som är min, bara min, även fast den bar över stock och sten.
Som en prick på världshaven guppar jag omkring och ropar på hjälp. Alldeles tyst och bara inom mig. Min skugga är min enda vän, mina tankar agerar händer och min mun pratar snett och fult. Skeva skratt som stiger upp ur min strupe dränker ljudet av ensamhetens sång.
Kanske var det fånigt av mig att skratta bort mina vänner, slå sönder alla bojor, slänga bort mina talanger och plocka bland allsköns skräp jag fann längs vägen. Men vad har man för val än att följa sin övertygelse? Bör man göra våld på sin själv bara för att behålla de som kallar sig vänner och säger sig vilja väl? Är då inte ensamheten att föredra?
Allt jag ville ha fick jag. Allt jag hade slängde jag iväg, med iver och agressivitet. Varje kyss jag stulit har jag plockat sönder i jakt på dess mening och mål. Bitar av kärlek ligger överallt men ingenstans finner jag kärnan i det som gjorde att människorna bakom den gav just mig den. Hur många gånger kan man gråta över sig själv utan att börja hyckla?