Låt mig bli svart.

Mina vänner dör. Kanske inte än, men snart. Jag hoppas blir en sådan som vill väl. en som sitter och är förvånad över att livet liksom aldrig tar slut, även fast jag är så nära graven. Tänk att vi alla ska försvinna. Jag har varit död innan. I miljoner år. Eoner av tid. Men jag vill inte känna på det där igen. Jag vill älska, finnas, vara förbannat olycklig, gråta och känna mitt hjärta slå så hårt i mitt. Någonstans.

Men livet tar slut. Ja jag vet, jag har snöat in på den där tanken. Låt oss dansa är på tv men jag lyssnar. Som så många andra. Alla är vi lika förbannat olyckliga. I Uppsala finns en kvinna som är både klok och vacker och jag är i fel tid och i fel stad. Men förutom det så skulle jag kunnat. TA. nÅGON. mED. sTOrM.

På mitt golv somnar jag. Gång på gång, inget gör mig så lycklig som att drunkna i mig själv. Något ryskt. Kanske inte du?

Kommentarer
Postat av: Junie

Oj. Här? Vem? Ska jag smygfota henne åt dig? Haha nä men, jag hoppas du inte menar mig... jag är varken klok eller vacker. Jag är bara skum och trasig.

Postat av: WoB

Hahah, ja snälla ta ett kort på henne. Skicka det i ett kuvert med frimärke och glöm inte att betala för det :-)

2010-03-06 @ 11:16:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback