Lyckopiller har inget med lycka att göra. Bara att leva ett helt vanligt liv.

Ibland, väldigt ofta är det vansinnigt svårt att få folk att förstå att jag faktiskt behöver mina antideppresiva mediciner. Hur ofta får man inte höra att sådant där skulle de minsan aldrig använda. Det är väl bara att ta sig i kragen och göra roliga saker liksom. De har ju själva varit lite ledsna flera gånger men inte behövde de tabletter då inte. Nä, de tittade på roliga filmer och gick på promenade och vips så var de glada igen. "Du måste sluta med de där tabletterna, de är inte bra att ta". SKITSNACK kära ovänner.

När ska folk sluta jämföra sig med andra och hela tiden tro att alla är likadana? Att alla är lika starka? Jag fattar inte. Just ordet tabletter får själen att krulla ihop sig på så många att de inte tänker på hur lätt de själva tar en tablett när de har lite huvudvärk eller ont i ryggen. Men då är det helt plötsligt ok. Så länge det inte handlar om det jättefarliga PSYKET! Då jävlar ska man inte ta tabletter inte.

Varför yrar jag om detta nu då? Jo, för nu har jag inte tagit mina TABLETTER på en och en halv vecka. Fy fan för det säger jag bara. Ju mer tid som går ju längre faller jag tilbaka till de gamla farhågorna, till den gamla skräcken, till den gamla passiviteten och världen blir allt mer grå för varje sekund. Även fast jag går promenader eller tittar på roliga filmer eller tar mig i den obefintliga kragen.

De där pillren gör mig inte till någon jag inte är. De gör mig till det jag borde vara om bara min hjärna själv kunde fixa tillräckligt serotenin. Men det kan den inte. Precis som att andra inte kan bli världsmästare i schack.

Låt mig klargöra några saker. Antideppressiva gör dig inte drogad. De gör dig inte beroende, de gör dig inte till missbrukare, det går inte att ta en tablett och sedan må som om det vore en grogg. De gör dig inte lycklig. Det är inga lyckopiller. OM man inte är deprimerad eller har gränslös ångest händer precis INGENTING om du tar dem. Precis som att du inte får mindre ont om du tar en Alvedon om du inte hade ont från början.

Det finns många saker man måste göra för att må bättre när man är deprimerad eller har ångest. Mycket måste man göra själv. Det går inte att ta de där pillren och sedan tro att allt blir frid och fröjd. Men till saken hör att utan de där pillren så KAN man inte göra allt det där som man måste.

För ungefär 6 år sedan kunde jag inte gå 200 meter till macken i området där jag då bodde. Det gick inte. Du kunde lika gärna bett mig hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm. För även om jag visste att inget skulle hända, att jag inte skulle dö eller svälja tungan så trodde inte kroppen på mig. Jag gick ut och hade en puls på cirka 180, försökte verkligen gå dit. För det är ju inte så att man VILL vara inlåst i ett rum, i en säng, med täcket över huvudet och ändå må så jävla dåligt att man tror man ska dö. Så jag ville ut. Men det gick inte. Kramper, hyperventilering, bultande puls, skrikande tjut i öronen, dammtorr mun, skräck, skräck, skräck.

Allt det där bara för att gå 200 meter utanför huset. Tror någon verkligen att man vill ha det så?

De där tabletterna, de där ack så farliga tabletterna, har räddat mitt liv. Nu för tiden tar jag en promenad när jag vill, hur långt jag vill och när som helst. Skräcken har vikt och jag har ett liv igen. Jag är inte lyckligare än någon annan. Men jag är inte heller längre olycklig.

Jag har legat på badrumsgolvet, i mörkret, naken för att alla kläder skaver och gör att jag inte får luft. I timmar, timme ut och timme in. Krupit ihop som ett barn för att hålla kroppen i schack, tuggat på en handduk så att jag hela tiden känner tungan och vet vart den är.

Allt det där är historia nu. Tack vare tabletterna och tiden och mitt egna tjurskalliga sätt att beta av ett problem i taget.

Men nu när jag håller upp med pillren så kommer det smygande allt eftersom. Jag känner hur känslor jag inte haft på flera år kommer tillbaka. Att undvika att gå nära fönstren i lägenheten för att jag får en känsla av svindel och att det känns som att jag ska ramla ut. Att hellre gå till affären här i Viskafors än att ta bussen in till stan. Även fast det vore fan så mycket billigare. Att tänka ett varv längre när jag funderar på att ta en promenad.

Men det är ingen fara än så länge och kommer aldrig mer att bli. För i morgon ska jag till min kontaktperson och be om nya recept, jag ska hämta ut mina mediciner och KNAPRA piller resten av livet för att slippa allt det där.

Bara så ni vet.


Kommentarer
Postat av: Junie

Tack för det inlägget! Väldigt intressant för mig att läsa, om jag nu ska börja knapra piller jag också. Har varit lite rädd för dem, men jag antar att jag inte ska vara det.

Postat av: WoB

Jag jag hoppas att jag kan hjälpa någon att sluta plåga sig i onödan genom att vägra äta med dem. Och du, man knaprar inte dem. Gör man det så smakar det nog alldeles förfärligt :-) Man följer en dosering, noga utvald för just den egna personen. Uttrycket knapra piller får hela mig att bli till ett glödande kol :-)

2010-03-29 @ 16:58:01
URL: http://wob.blogg.se/
Postat av: Junie

Hahah jag är ledsen för det uttrycket, menade ju inte bokstavligen knapra ;)

2010-03-29 @ 17:02:10
URL: http://sockeriogat.wordpress.com
Postat av: Åsa

Undra när en del människor skall fatta att psykisk ohälsa är en sjukdom precis som vilken som helst.Att säga till dig att sluta ta din medicin vore som att säga till mig att sluta ta insulin ingen av oss skulle må särskillt bra.Hoppas att du får löst dina recept så du inte faller för hårt.

2010-03-30 @ 01:08:29
Postat av: WoB

Jag tror att det dagen kommer. Men det är långt dit. Men som tur är så faller jag nog inte så hårt. För jag vet vad som fattas och är inte så rädd längre. Även om jag är skräckslagen så är jag inte så rädd som jag varit :-)

2010-03-30 @ 01:34:27
URL: http://wob.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback