Nä r stenen blöder

Stones. De gamla, de som gjorde rätt. Då när Keiths gitarr brann. Då när de alla var vackra fast fula. Nu är de bara trötta. Att bära en scarf är vackert om man gör det rätt. Återigen det som är rätt. Djävulens kumpaner. Satans anhang. Vackert. Blodet pulserar i mig när jag hör gitarrer, pianon och bas, trummor som man inte hör. Bara känner.

Det gör mig så lycklig att jag vill gråta. Fälla salt vatten från mina ögon. Hulka, stöna och kanske somna.

Så jag lyssnar, gråter, finner, pulserar. Finns. Till.

Kanske ska jag skriva på en toalettvägg? Med penna som inte förstörs. Om jordens salt. Om kvinnor som trängtar. Som män som går snyggt. Om mig själv som längtar.

En station är kanske något att börja med. Tåget som kommer har inte gått än. Det är en dröm om något som är bättre än här.

Eller ska jag bara skita i allt?

Nä tack.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback