WoBWorld

En del är så snabba med att låna ut en hand men vågar inte ta emot en själv. En del är sådär vackra i själen men ser inte solen i sig själva utan har fullt upp med att skåda i sin natt. Men natten är beroende av solen. För hur ska det kunna vara natt om inte solen viker en stund? Hur ska vi veta att det är natt om det ständigt vore mörkt?

Det finns människor som vågar tro. Men inte på sig själva. För det är svårt. Så förbannat svårt. Jag känner dem alla. En del känner inte mig, en del känner allt. Det är så oerhört vackert att tro på andra. Så oerhört sorgligt att inte tro på sig själv. Men det går att låta det gå över. Att fylla på med alla färger, alla saker som gör att man kan vara sådan som man känner att man är, även inför de som man vill visa det för.

Det bor en sådan där flicka, mitt i livet. Gör alla saker som man borde och kanske vissa dagar inget av det just hon borde göra. Men det går att lära sig, för just henne. Tankar som blixtrar är inte farliga, bara ljus i natten. När kärleken söker henne så finner hon rädslan större än glädjen. Men den går att finna, just hennes.

Så vi får väl alla putta på, stödja och kanske ska en del vara där mer än oss andra.

Så jag finner att hon ger mig sin hand, när jag faller och när jag snubblar och när jag ligger med näsan så djupt i jorden att luften blir våt och doftar av mylla. Så vad kan jag, du och alla andra annat göra än att erbjuda en hand då och då, till just henne?