WoBWorld

Finns det inte något trösterikt i att mörkret faller? Inte för att jag någonsin sett det tidigare, men kanske börjar jag bli vuxen? Eller så är det ett tecken på att allt det mörka i mig fallit bort. Ersatts av något ljust som jag inte känner igen men som kanske lyser upp den där vägen jag traskar med hunden på kvällen.

Tänker inte gräva ner mig. Gräver upp istället. Upp från allt det där kalla våta som är vintern, upp från mörkret och in till den nattlila himlen. Det allra enklaste duger. Nu för tiden. Jakten är nog över när man funnit att det man jagar inte smakar gott.

Just nu är jag okär. Finner någon tröst i det. Att ha varit kär, förlorat allt och ändå vill leva med mig själv. Att vara okär är att inte sakna så förbaskat mycket. För stunden något jag omfamnar och är tillfreds med.

Så fast jag tänder mina lampor, slösar med den dyra viktiga elen så vet jag att om de slocknar blir jag inte rädd igen. Om jag fann mig själv bli blind skulle jag sakna solen och molnen och alla färger. Men rädslan skulle inte övermanna mig. För kvar finns ju allt det andra. Röster och känslor och ljud och musik och solens värme.

Så nog finns det något trösterikt i att mörkret faller?