När solen går ned går hon.
Jag vill bli klok. Så där klok som de som lyckats. Nä, inte bankirer eller lönekillar eller Mona Sahlin. Inte som de som gör reklam eller de som sitter på tv. Men de som sjunger eller skriver. Finns det andra som lyckats? Ärligt?
Söker jag kärlek eller söker jag en kropp? För de goda tiderna? Jag klarar mig, jag lovar. Du finner någon annan. Någon som kan ge dig allt det jag inte kunde. Allt det jag inte kan. Att vara ledsen är en drivkraft i mig. Att sakna även fast allt finns för mig, framför mig, allt jag är i.
Tårar är bara vätska. Inget att hänga sig i. Snaror hänger man sig i. Men jag är snar att inte hänga i. För jag vill leva livet medan det pågår. Glädje och sorg, blandat i en salig soppa. För soppa värmer, mättar och är billigt.
Kanske, må det ske, kommer jag bli lycklig. Igen. Återigen. Men juust nu är det söndag, jag är fel och snett ute. Fast jag är inomhus. Saker som berör mig är inget som rör dig. Du lever ditt liv utanför mig. Mitt. Tar din plats. För helvete, vissa dagar tar du min plats.
Men de flesta dagarna, nätterna, tar jag allt jag finner. Plockar i mig allt som finns, sniffar på världen och min aska är någon annans att sniffa. Sniffa är förresten dumt. Allt som intages genom näsan är dumt. Saker ska intagas genom och förbi gommen.
Jag hade en bekant som dog av att sniffa Tippex. Så jävla dumt. Min idé. Att sniffa det där. Gjorde mig dum och rädd. Honom gjorde det död. En skam att bära resten av livet. För mig. Hans liv är över sedan länge.
Man vi var unga. Jag är ung. Fortfarande. Kemikalier på recept. Piller på piller på piller. Dosett för att komma ihåg att inte må dåligt. Äter min egna tunga på natten. Sprakar av livsglädje men dödar allt.
Ser du läppstiftet på kudden? Om inte är du blind. Det doftar kärlek. En annan kärlek än dagen innan. Eller är det natten?
Kanske skulle jag gå i kloster?
Söker jag kärlek eller söker jag en kropp? För de goda tiderna? Jag klarar mig, jag lovar. Du finner någon annan. Någon som kan ge dig allt det jag inte kunde. Allt det jag inte kan. Att vara ledsen är en drivkraft i mig. Att sakna även fast allt finns för mig, framför mig, allt jag är i.
Tårar är bara vätska. Inget att hänga sig i. Snaror hänger man sig i. Men jag är snar att inte hänga i. För jag vill leva livet medan det pågår. Glädje och sorg, blandat i en salig soppa. För soppa värmer, mättar och är billigt.
Kanske, må det ske, kommer jag bli lycklig. Igen. Återigen. Men juust nu är det söndag, jag är fel och snett ute. Fast jag är inomhus. Saker som berör mig är inget som rör dig. Du lever ditt liv utanför mig. Mitt. Tar din plats. För helvete, vissa dagar tar du min plats.
Men de flesta dagarna, nätterna, tar jag allt jag finner. Plockar i mig allt som finns, sniffar på världen och min aska är någon annans att sniffa. Sniffa är förresten dumt. Allt som intages genom näsan är dumt. Saker ska intagas genom och förbi gommen.
Jag hade en bekant som dog av att sniffa Tippex. Så jävla dumt. Min idé. Att sniffa det där. Gjorde mig dum och rädd. Honom gjorde det död. En skam att bära resten av livet. För mig. Hans liv är över sedan länge.
Man vi var unga. Jag är ung. Fortfarande. Kemikalier på recept. Piller på piller på piller. Dosett för att komma ihåg att inte må dåligt. Äter min egna tunga på natten. Sprakar av livsglädje men dödar allt.
Ser du läppstiftet på kudden? Om inte är du blind. Det doftar kärlek. En annan kärlek än dagen innan. Eller är det natten?
Kanske skulle jag gå i kloster?
Kommentarer
Trackback