När vårkänslorna är precis vad de ska vara

JA JÖSSES. Det är vår. Så in i helvete mycket vår, för att uttrycka sig folkligt. Hela dagen har gått åt till två saker. Vara ute och promenera och att tvätta. In och byta maskin och ut igen. Rakt in i skogen, rakt in i soliga varma gläntor som tidigare varit snöfyllda och kalla. Upp för backar och nerför samma backar.

Nu är jag helt slut. Hunden med verkar det som. Det sista vi gick, till affären och tillbaka, var hon inte alls med på noterna. Knatade mest på lite småtrumpet och tittade bakåt, hemmåt, gång på gång.

Men det är ju så förbaskat gott att våren är här, på riktigt. Det är liksom belöningen för att ha genomlidit en hård, kall och snöfylld vinter. Ärligt talat så är jag kanske lite knäpp, men det är just på grund av det här jag har gillat just att vintern har varit rena istiden. För att kunna se fram mot snödropp, grusknaster och den första tuvan av synligt gräs. Lite som vårarna var när man var liten. Vår på riktigt. Inte det där smygande märkliga tillståndet av att allt bara blir lite grönare sakta men säkert. Utan att världen byter färger och dofter på bara några dagar.

Kul har jag haft det med. Jag kastade en pinne rakt in i skogen, en pinne som Kita rann efter som en gasell. Hon skuttade lätt nedför en brant... eh, brant, och vidare bland snö och gräs. Hittade pinnen, kastade omkring den lite och sen vände hon om i samma vansinnesfart, hoppade upp på branten och... dunk. Jag hörde ett förgrymmat och förbluffat "mrph" när hundstackaren drog skallen rakt in i urberget. Eftersom jag är en mycket elak människa så roade det hela mig högeligen.

Men hon verkade inte skadas direkt utan hittad bara en annan väg, runt den där branten. Men kul var det.

Sen gick vi äntligne över den där bron som leder över Viskan precis nedanför där jag bor. En bro jag aldrig vetat om. En bro som leder till en stig som i sin tur leder till både vandringsleder och till den gamla kyrkan på höjden ovanför Viskan. En ny värld och nya möjligheter som öppnar sig helt klart. Som att vända på hela världen och se på saker från ett annat perspektiv. Jag kunde därifrån se mitt hem, från en plats jag ofta tittat på från just hemmet. Lite märkligt liksom.

Vackert var det med, med en damm och ett vattenfall och stenar och skog och berg och stigar och utsikt och fan och hans moster, allt det där som man behöver så väl då och då.

Nu är det dags för dagens sista tvättbyte och sedan ska jag nog somna väldigt tidigt tror jag. Det tar på krafterna att vara ute en hel dag för en som möjligen har varit ute i två timmar per dag som allra mest.

Men vad livet är skönt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback