Norra gatan mitt i skogen.
Det är precis i den sekunden jag vänder mig om som jag förstår att jag gått vilse. Så länge jag går framåt med blicken mot horrisonten eller om det är rakt ned i marken så är jag hela tiden på rätt ställe. Letar nya stigar, nya vattenfall och nya platser, människor. Inga problem är för små för att lösa.
Men det är ju just precis i samma sekund som jag blickar bakåt det slår mig. Hur illa ute jag är. Att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till där jag kom från. För jag har gått så länge utan karta och kompass att jag inte längre känner vägen jag gått.
Ordning och rena existerar inte längre. Allt för mycket vin har runnit under broarna. Dessutom vet jag inte längre var broarna fanns. Förbanden över mina sår halkar på sned och såren kliar. Mitt läkekött är bra. Men allt lämnar ärr. Röda och ilsket ojämna.
Jag har sökt dig i så många år men jag känner aldrig igen dig när vi möts. De melerade ögon som är mina är lika blinda som vetemjöl. Ibland kan jag känna doften av dig, men vet inte varifrån den kommer. Varför jag vet att det är din doft kan jag inte förklara. Det är samma sak som att man vet att solen är underbar när den värmer. Men varför det är skönt kan man liksom inte förklara. Det bara är som det är. Ett axiom bland miljarder andra.
Det är nog inte farlig att vara vilsen och liten. Kanske. Men nog är det skönt att känna sig hemma och vara stor som en fura. Ett monument. En planet eller en supernova. Men det är inte mig man ska slösa de känslorna på. Jag har så många som bara är mina och vill inte bli mer bortskämd än jag redan är.
Men det är ju just precis i samma sekund som jag blickar bakåt det slår mig. Hur illa ute jag är. Att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till där jag kom från. För jag har gått så länge utan karta och kompass att jag inte längre känner vägen jag gått.
Ordning och rena existerar inte längre. Allt för mycket vin har runnit under broarna. Dessutom vet jag inte längre var broarna fanns. Förbanden över mina sår halkar på sned och såren kliar. Mitt läkekött är bra. Men allt lämnar ärr. Röda och ilsket ojämna.
Jag har sökt dig i så många år men jag känner aldrig igen dig när vi möts. De melerade ögon som är mina är lika blinda som vetemjöl. Ibland kan jag känna doften av dig, men vet inte varifrån den kommer. Varför jag vet att det är din doft kan jag inte förklara. Det är samma sak som att man vet att solen är underbar när den värmer. Men varför det är skönt kan man liksom inte förklara. Det bara är som det är. Ett axiom bland miljarder andra.
Det är nog inte farlig att vara vilsen och liten. Kanske. Men nog är det skönt att känna sig hemma och vara stor som en fura. Ett monument. En planet eller en supernova. Men det är inte mig man ska slösa de känslorna på. Jag har så många som bara är mina och vill inte bli mer bortskämd än jag redan är.
Kommentarer
Trackback