Pigg, piggelin och hurtig.
Inne igen. Efter att ha yrat omkring i skogen med en skuttande jycke så tycker jag att jag är värd att göra ingenting. Eller, jag tyckte det. Det var innan jag fann att ciggen inte kommer räcka idag och att jag måste ta mig till en handlare för att köpa nya. Efter det tycker jag att jag är värd ett slag i bakhuvudet som inte passade på att köpa det när vi ändå var ute på långpromenad. Så det får bli en långis till idag då. Jaja, lika bra det kanske.
I alla fall så brakade vi rakt ut i skogen. Jag inbillade mig själv och Kita att skaren skulle hålla för oss. Det gjorde den inte. Alls. Däremot var ju det skare som höll så och då så att det blev som förbannad trappklättring ungefär. Men eftersom jag inte ger mig bara för att det tar emot så knatade vi på och övade lite kommandon under tiden. Det gick sådär. Både med promenerandet och med övandet.
Våt av svett fann jag mig ilsket ropande "KOM" i skogen åt en hund som låtsades väldigt ivrigt att hon inte hörde alls och att en fläck på marken var så väldigt mycket intressantare än husses gormande. Upp och ner över stockar och stenar och genom snö som ena steget var löst som smält vaniljglass för att andra steget vara hård som en klippa. Ena benet nere i snö till knäna och andra benet uppe i brösthöjd. Svetten rann. Jag kände hur mitt ansikte sakta blev rödare och rödare.
Mina gutturala läten som skulle föreställa saker som "kom", "stanna", "vänta", "sitt" och annat blev tillslut bara till tomma viskningar eftersom lungorna hade fullt upp med att försöka förse min korpulenta kropp med syre. Tanken på en brakinfarkt mitt ute i skogen föll mig inte alls på läppen och jag började fundera på om jag någonsin skulle se ett hus igen.
Över järnvägen, nedför oändliga backar och helt plötsligt, träden glesnar, ljudet från en bil når mig. Det var nästan så att jag sprang fram till det förtilfället igenskottade trottoaren. Men av springaden blev det inget av. jag snarare släpade mig fram till lyckan.
Efter det väntade den eländiga backen upp till mitt hem. När väl kom in i lägenheten rasade jag ihop på golvet och kved något om att någon måste hjälpa mig av med skor, jacka, byxor och helst skinn så att jag inte drunknade i min egna perspiration. Givetvis fick jag göra allt det där på egen hand.
Men gud vad jag känner mig hurtig nu. Nu när jag äntligen kan andas igen utan att vara rädd att bröstet ska sprängas.
Det där måste jag allt göra om.
Om ett år eller så.
I alla fall så brakade vi rakt ut i skogen. Jag inbillade mig själv och Kita att skaren skulle hålla för oss. Det gjorde den inte. Alls. Däremot var ju det skare som höll så och då så att det blev som förbannad trappklättring ungefär. Men eftersom jag inte ger mig bara för att det tar emot så knatade vi på och övade lite kommandon under tiden. Det gick sådär. Både med promenerandet och med övandet.
Våt av svett fann jag mig ilsket ropande "KOM" i skogen åt en hund som låtsades väldigt ivrigt att hon inte hörde alls och att en fläck på marken var så väldigt mycket intressantare än husses gormande. Upp och ner över stockar och stenar och genom snö som ena steget var löst som smält vaniljglass för att andra steget vara hård som en klippa. Ena benet nere i snö till knäna och andra benet uppe i brösthöjd. Svetten rann. Jag kände hur mitt ansikte sakta blev rödare och rödare.
Mina gutturala läten som skulle föreställa saker som "kom", "stanna", "vänta", "sitt" och annat blev tillslut bara till tomma viskningar eftersom lungorna hade fullt upp med att försöka förse min korpulenta kropp med syre. Tanken på en brakinfarkt mitt ute i skogen föll mig inte alls på läppen och jag började fundera på om jag någonsin skulle se ett hus igen.
Över järnvägen, nedför oändliga backar och helt plötsligt, träden glesnar, ljudet från en bil når mig. Det var nästan så att jag sprang fram till det förtilfället igenskottade trottoaren. Men av springaden blev det inget av. jag snarare släpade mig fram till lyckan.
Efter det väntade den eländiga backen upp till mitt hem. När väl kom in i lägenheten rasade jag ihop på golvet och kved något om att någon måste hjälpa mig av med skor, jacka, byxor och helst skinn så att jag inte drunknade i min egna perspiration. Givetvis fick jag göra allt det där på egen hand.
Men gud vad jag känner mig hurtig nu. Nu när jag äntligen kan andas igen utan att vara rädd att bröstet ska sprängas.
Det där måste jag allt göra om.
Om ett år eller så.
Kommentarer
Trackback