Strax innanför ögonblocken (sic)
Det känns så underbart när jag helt plötsligt finner att jag inte har något att berätta. Inget att säga, inget att skriva, inget som måste ut. Jag är nästan där nu. Men först måste jag ju berätta att jag är där. Eller död? Nä, då blir jag nog satans notarie. Eller om jag kanske bara skriver saker som brinner upp hela tiden. Inte vet jag. Än.
En person sade en gång till mig att jag "mässar" när jag pratar. Det gör jag nog. En del, en hel del förresten, av de kvinnor som haft mig har sagt åt mig att jag tar över, trycker ner. Men det vill jag ju inte. Men så länge ingen säger emot mig har jag ju alltid rätt. I min lilla värld så har jag alltid och oundvikligt rätt sålänge ingen kan bemöta mig och trycka tillbaka. En vän, som inte längre än en vän sade åt mig att mina ord är mitt vapen. Så sant så sant.
Jag, jag, jag, jag. Det här är min blogg men ändå, till och med jag själv blir trött på mig ibland. Så vilar jag. Från mig själv. Fyller mig med berusningens lättnad och somnar någonstans. Lite vart som helst. Bara för att visa mig själv att jag kan tiga ihjäl mig själv.
Att skriva är ett sätt för mig att tysta rösten i skallen. För jag har en sådan. En som aldrig är tyst. Nej, jag är absolut inte psykotiskt. Den bestämmer inte åt mig, den bara rådgiver. Men den är aldrig tyst. Jag kan inte somna genom att blunda och se diffusa bilder bakom ögonlocken. Jag måste tala mig själv till sömn. Låta hjärnan löpa amok och berätta en historia. Det är en av anledningarna till att jag kan vara vaken i fyra-fem-sju dygn utan att sova. För det är svårt att hitta sagan.
Men det är bättre nu. Jag håller det i schack genom att skriva. Hälla ut det som plågar mig. Öppna en mental ven, låta språket flöda ut tills det är tomt i tanken.
En person sade en gång till mig att jag "mässar" när jag pratar. Det gör jag nog. En del, en hel del förresten, av de kvinnor som haft mig har sagt åt mig att jag tar över, trycker ner. Men det vill jag ju inte. Men så länge ingen säger emot mig har jag ju alltid rätt. I min lilla värld så har jag alltid och oundvikligt rätt sålänge ingen kan bemöta mig och trycka tillbaka. En vän, som inte längre än en vän sade åt mig att mina ord är mitt vapen. Så sant så sant.
Jag, jag, jag, jag. Det här är min blogg men ändå, till och med jag själv blir trött på mig ibland. Så vilar jag. Från mig själv. Fyller mig med berusningens lättnad och somnar någonstans. Lite vart som helst. Bara för att visa mig själv att jag kan tiga ihjäl mig själv.
Att skriva är ett sätt för mig att tysta rösten i skallen. För jag har en sådan. En som aldrig är tyst. Nej, jag är absolut inte psykotiskt. Den bestämmer inte åt mig, den bara rådgiver. Men den är aldrig tyst. Jag kan inte somna genom att blunda och se diffusa bilder bakom ögonlocken. Jag måste tala mig själv till sömn. Låta hjärnan löpa amok och berätta en historia. Det är en av anledningarna till att jag kan vara vaken i fyra-fem-sju dygn utan att sova. För det är svårt att hitta sagan.
Men det är bättre nu. Jag håller det i schack genom att skriva. Hälla ut det som plågar mig. Öppna en mental ven, låta språket flöda ut tills det är tomt i tanken.
Kommentarer
Trackback