Tecken täcker.

Känner mig en smula ung och hellig. Sådär lagom tvär och stursk. Lite lagom för att tycka att livet är sådär levvärt. Äter tankar och spottar dumheter. Njurar. Saker som utsöndrar. Saker.

I mitt hem finns väggar och tak och golv och fan vet om det inte finns luft med. Ser tecknen på sådant, även om jag inte kan andas andras luft. Min luft är härsken och luktar fimp. Men den är väl kanske inget som jag bjuder på heller. För helvete, jag har fullt upp med att andas den själv och dessutom kostar den mig både pengar och liv. Rör inte mina cigg, ryter jag åt världen. För så skall man prata med slika ting. Ryta.

Någon ska tapetsera det här när jag försvunnit. Någon som redan svär över att den ska göra det. Orka bry sig? Inte då. Det är praktsikt med gula tapeter. Om man röker. Annars med. Gult är solens färg. Säger de. Inte fan är solen gul? Den är ju vit. Så konstigt.

Kanske skulle jag, men vågar du?

I mina unga år, då när jag var det jag blivit nu igen, så fann jag lycka i att vara just det. Ingen annan. Då var världen som passerade mig obegriplig. Sedan förgick så många år som jag försökte förstå. Vara. Vem vet jag inte längre. aLLS. Nu har jag efter att stångat huvudet i väggen gång på gång funnit skallbasen. Det som är jag. En lättnad. Att leva med mig själv är tämligen trevligt. Ibland.

Men man tycks, synes det mig, återkomma till det som var. Ungdomens lättnad. Svartsjukan och bitterheten och svårigheten. Som att vila bland okunnigheten. Att lära sig ett d-ackord igen.

Så jag kanske blir liten igen? Tja, varför inte?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback