Tidens osynliga makt

När klockan tickar stiger livsglädjen i mig. Den trycker på, pressar sig uppåt, upp genom halsen och ut i varje hjärnnerv, varje por, varje cell. Det är som att avsaknaden av tystnad ger inre frid. Du vet att du är på rätt väg när du tittar bakåt och bara ser mörker. Allt som är frammåt är bra.

En promenad, i hällande regn, bister vårkyla och avsaknad av total lycka. Man går och går, sätter var fot framför den andra. Väntar på en skymt av sina egna väggar. Känna hur axlarna ramlar ner när man stiger in i hallen, stänger dörren, ropar på katten och ställer kassarna på köksbordet. Smör, bröd och allt det där som människan plägar behöva.

För även om allt kan förklaras, försvaras och försvagas så finns hjärtat alltid innanför bröstet. Det längtar efter hemmet och ljudet av en alldeles egen klocka. Måhända sitter den i köket, eller på vardagsrummets vägg. Men är den din är den frid.

Varje gång jag hör bara ljudet av tick, tack så minns jag det där sovrummet hos mormor och morfar. I hemmet där ingen musik spelades, där alla pratade i munnen på varandra. Det som luktade kålpiroger och rent. Där det fanns en tvål på snöre vid badkaret och där vi firade jul och påsk och livet.

I det där sovrummet kunde jag ligga på sängen och höra klockan och ljudet av morfar som pillade med sina verktyg och sladdar, kontakter och skruvar. Känna hur sömnen liksom gav sig åt mig. Falla djupare och djupare ner i en vacker avgrund. Ett hål som aldrig skrämmer.

Nu bor någon annan i det där sovrummet. Sedan länge. Själv bor jag här. Besöker gravarna ibland för att försöka framkalla den där känslan av total frid men lyckas inte. Vuxenlivet innebär inte så mycket frid. Det ska nog vara så. Otåligheten är det som skapade hjulet och vagnen och bilen och internet. Att inte nöja sig.

Men ibland. Ibland är det förbannat gott att bara lyssna till en enkel klocka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback