Hur skulle jag nu kunna stanna?

Vad är det som drar mig mot det smutsiga, oregelbundna, fula och skeva? Varför hatar jag en vit tandrad lika mycket som alla ismer? Lägg märke till att jag inte tycker illa om regelbundna tänder. Men de där vita, pärlemo... fel, kritvita tänderna som faktiskt alltid ser ut som en lösgom. Personen bakom dem kanske lider av sitt liv och tror att den blir gladare över blekvita tänder. Själv önskar jag mig jämna tankar.

Men jag drivs mot en undergång som jag inte kan föreställa mig eftersom jag inte kan vara komformativ. Finns det ett gift, låt mig bara överleva det, för att kunna visa de som slutat röka, slutat äta, slutat vila, slutat tänka att allt det där går att göra.

Så klart har jag fel. JAG VET. Man ändå. Varje gång jag tänker en nykter tanke slår jag den ifrån mig. Den är för enkel. För lätt. För lätt och nu pratar vi vikt.

När andra går genom eld och vatten för att lida tar jag båten över i brandsäkra kläder och landar ändå i skiten. Det redan från början omättliga behovet av att förstöra mig själv tycks växa lite för varje år. Så pubertalt, så omoget. Fast det är väl samma sak när jag tänker på saken.

Folk, människor, som vittrat och gått sönder fascinerar mig. Elvis, Morrisson, Lemmy, ja ni vet alla de där snygga vraken. Eller överlevarna som Keith, Sinatra, Dylan. Jag kväljs över min önskan över att vara något liknande. Charles Bucowski. Förresten, när Keef dör kommer jag fan gråta i 10 gånger 10 dagar.

Kanske skulle jag må bättre om jag slapp allt det där. Eller sämre. För jag vill inte vara komfortabel i mig själv. Det gör mig illa till mods. Att trivas är som en allergi för mig. För varje år kommer jag närmare min egna kärna och finner att den är rutten och den söta doften lockar mig. Att be alla dra åt helvete. Tyck som jag eller tig.

Men det där är bara tankar och önskningar. Jag vill inte vara osäker på om jag dör i morgon. Jag vill vara säker på att jag överlever alla dagar utom min dödsdag.

Så jag gör vad jag kan för att finna en mening med allt. Min mening är ord. Det må låta banalt. Kanske till och med trivialt. Men det är något jag vill vara.

Jag vill nog inte egentligen återgå till att vara sjuksköterka. Men det måste jag. För att få någon jävla ordning på min ekonomi. Som det är nu så slänger jag varje räkning förutom hyran och mobilen/internet. Allt annat kan fara och flyga.

Men det är väl så man lever i min tillvaro. Jag har slutat bry mig om futtiga saker som att saker kostar. jag vill bara skriva, älska, och finnas. Gå ut med min hund, sova med min katt, få små tillfällen med mina barn och min mor. Knulla är kul men inget krav.

På många, många sätt har jag det tusan så mycket bättre än de flesta. Så länge jag håller demonerna i mig i schack. Det kostar på att hålla fred gudvet. Men jag kostar på mig att göra det. Det är det enda jag kostar på mig.

Obegränsat med musik, cigg, kaffe, tilgång till alkohol, tillgång till min själv.

Resten av allt det som alla andra säger sig vill ha? Det faller inte för mig. Jag faller inte för det. Ingen faller förutom bilan mot min nacke.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback