Mina drömmar som de är.
Alltså, jag har det ju egentligen väldigt bra. Men ändå. Så trist liksom. Så innehållslöst. Jag har en ny brandsläckare, solen sken idag, tvätten är ÄNTLIGEN klar och väntar i tvättstugan på att jag ska börja kånka upp den. Hunden är tacksam och katten glad. Mitt hem är nästan rent, i morgon ska jag moppa alla golven bara. Jag är hel och ren och luktar gott, kanske en smula jättemycket överviktig men det går åt rätt håll utan att jag behöver göra så mycket åt det nu när jag går någon timma varje dag.
Men ändå. Så trist. Så innehållslöst. Så utan drömmar och mål.
Fast det har jag ju. Om jag vågar erkänna det för mig själv och för alla. Jag kan inte för mitt liv längre tro att jag kan leva ett liv när jag ska göra något annat än att skriva. Låter det pretantiöst? Kanske, men det är vad jag vill. Fel, det är vad jag måste. Hur det ska gå till har jag fan ingen som helst aning om. Det skrämmer mig så in i helvete. Att se en framtid när jag måste göra saker som jag bara måste och inte kan sätta mig ned och skriva precis när jag vill. Att alla tankar hela tiden ska bli avbrutna av "värdsliga saker". Lite som att tänka sig resten av livet i ett fängelse.
Jag kommer ju aldrig att kunna försörja mig på att skriva. Jag kan inte skriva någon Hamilton eller ens bli någon som i lugn och ro och i fattigdom kan leva på att skriva. Så inte undra på att jag känner mig fångad i livet.
Man ska aldrig säga aldrig. Klart du KAN, om du vill tillräckligt mycket! :)
Nä det är sant. Man ska aldrig säga aldrig. Men jag är på ett ställe i livet där drömmarna nästan är starkare än någonsin, men åren har lärt mig att de bör följas av en dos realism med och det där gör mig en smula förvirrad eftersom jag inte för mitt liv kan förstå eller komma på hur jag ska kunna köpa mat resten av livet om jag hoppar av hela karusellen och bara gör det jag vill, det jag måste.
Det är ju så få förunnat att göra det. De flesta av oss måste ju liksom kompromissa och ta satan i kragen och göra tråkiga saker mest hela tiden. Själv är jag bortskämd med att kunna skriva när jag vill.
Måste du hoppa av karusellen för att göra ett försök då?
Nja, det måste jag nog. För just detta jag vill. När jag talar om karusellen så är den, i mitt huvud, alla de där förväntningarna som finns från hela jäkla världen, känns det som, att jag ska anpassa mig till konsensus och börja arbeta som sjuksköterska igen. Rätta in mig i ledet och kasta mig ut i arbetslinjen. För det är ju det som alla säger åt mig att jag ska göra. Allt terapi och alla piller och läkarna bakom dem säger åt mig, gång på gång, att målet i mitt liv ska vara att börja "arbeta" igen, bli lönsam. Att då titta dem i ögonen och berätta att man inte har den allra minsta gnutta lust att göra det, utan att man vill sitta på sin kammare och bara skriva kräver ett mod som jag inte vet om jag har.
Fast nu känns det lite som att jag redan satt bollen i rullning. Det där har bara funnits i mig tidigare, nu finns det i världen.
Fan, varför tvekar jag? Så dumt. Screw the cirkus. :-)
Så allt ditt liv går ut på skulle alltså vara att vara lönsam? Håhå jaja det är inte människan som är sjuk må jag säga, det är samhället. Men författare behövs. Lycka till! :)
Jo men så känns det. Jösses vad man bara får försvara att man är så ohyfsad att man gick och gick en smula sönder och inte längre inställer sig 07.00 på en arbetsplats. Men du har helt rätt.SÅ klart. Nä, jag har bestämt mig och när jag har bestämt mig så är det så bestämt. :-)