Sista gången jag bad.
Jag önskar kunde falla på knä. Be om ursäkt och förlåtelse från någon gud. Men jag tror ju inte på gud. Jag tror bara på mig. Så hur ska jag kunna förlåta mig själv? När jag själv vägrar förlåta andra som gjort mig illa? Jag måste vara det allra sämsta att tro på i hela universum.
Men om jag då föll på knä. Tillbad nån typ på ett kors eller hans farsa? Skulle det jag gjort vara borta då? Skulle sjävulen i mig försvinna? Skulle sjävulen dö och förtvina? Bli en kärleksfull furir som krigade för det goda och kämpade med sina trupper mot det onda i livet? Hur byter man ut sjävulen i sig om man inte tror på gud eller ens sjävulen?
Jag har gått så långt och inte kommit en millimeter frammåt. Alla steg har varit förgäves om jag inte kan förlåta det jag gjorde längs vägen. Jag söker inte andras förlåtelse. Jag förstår om de inte vill, inte kan eller bara själva har fullt upp med att försöka förlåta sig själva så att de inte ser mina böner. Men jag söker, så jag söker min egna frid. Min.
Jag har slutat låsa mitt inre. För ärligt talat, här finns inget att stjäla. Det är tomt, lika tomt som mina böner. För jag ber. Så klart ber jag lika mycket som vem som helst. Men till ingen. För jag tror inte på den jag ber till.
En gång när jag var liten. Kanske 10 år. Kanske 6. Jag vet inte. Jag fick gå upp till torget själv för att möta min mormor som bodde i det där höga huset. Vi skulle mötas utanför baksidan på cykel/leksaksaffären. Där man pumpande däcken på cykeln. Min mor var väldigt klar när hon förklarade det där och jag gick upp, fylld av stolthet över att få gå själv.
Fan, jag kan inte ha varit 10. För då gick jag ju den vägen varje vardag till skolan och det var ju ren rutin. Säg att jag var 6 år då.
Men när jag kom dit fanns inte min mormor där. Hon som skrattade jämt, som pratade hela tiden och som var så snäll förutom när hon blev irriterad. Jävlar i helvete vad hon kunde vara elak då. Inte så att hon blev galen och förbannad. Hon bara sade saker som gick rakt in i hjärtat. Skit samma. Hon fanns inte där vid slangen till cykelpumpen.
Jag väntade i en evighet. Hur lång är en evighet när man är 6 år? 5 minuter? 10? 30? 20 år? Jag vet inte. Men tillslut så fylldes mitt hjärta av fasa för att vara övergiven. För att min moder hade skickat ut mig för att bli av med mig och att mormor aldrig skulle komma. Att ingen någonsin skulle komma.
Så jag sparkade av mig skorna, slängde av mig jackan i vårvärmen, dinglade med fötterna på den där muren som fanns där på baksidan. Nu är den borta har jag sett. Nu är det en jäkla Nettobutik där och det finns ingen plats för vare sig cykelpumpar eller murar. Bara stressade människor som ska köpa allt för billig korv.
När jag dinglat färdigt, fyllt min skalle med vad Bill skulle gjort. Förresten, jag hade läst Bill. Jag måste ha kunnat läsa. Kunde jag läsa när jag var 6 år? Eller var jag 7? Troligen. Vet du inte vem Bill är? Av Richmal Crompton. Gosse, du har missat nått. Förresten så lärde jag mig nyss att de böckerna var Lennons favoriter när han var liten med. Bara en sådan sak.
Jag kom fram till att Bill inte hade brytt sig sådär mycket. Bara visslat. Så jag visslade. Jag visslade för glatta livet där på den där grå betongmuren. Folk som gick förbi tittade på den där lilla pojken som satt där med avsparkade skor och jackan på muren och de skakade på huvudet och gick förbi.
Nu hade 18 pojkevigheter gått. Tårarna brännde bakom mina ögonlock men jag visslade på. Vägrade förstå att jag var ledsen. Vägrade tro att alla hade övergivit mig fast jag visste att så var fallet.
Till slut. Till slut så gick det sönder i mig. Jag började springa, i strumplästen och utan jacka, hemmåt, sprang sprang och sprang. Mot det jag visste jag lämnat och från det jag inte visste något om. Över gatan, nedför trottoaren, med vårgrus brännande under fötterna, genom vattenpölar och förbi alla de där husen som fortfarande ligger kvar. Över den där gatan man aldrig fick gå över själv. Jo, jag måste varit 7 eller snarare 8. För jag gick i skolan men fick inte gå över Fristadsvägen själv än och det var vår. Jo, 8 var jag nog.
Jag sprang och sprang, rakt ut i gatan, rakt framför bilarna, förbi kiosken och hem.
Där tog en chockad mor emot mig. En mor som undrade vart jag tagit vägen. Hennes mor, min mormor hade ring och var alldeles upp och ner för att hon inte hittade mig.
Så jag grät och hulkade fram att "mamma, mamma, jag bad till Gud hela vägen, hela hela vägen".
Det hela var ett missförstånd. Mormor stod på framsidan av affären, jag själv satt på muren på baksidan.
Så vi gick upp tillsammans. Mamma och jag. Mormor mötte mig och nog fan grät vi tillsammans.
Det var sista gången jag bad. Det var sista gången jag verkligen trodde på Gud. Nu vet jag rätt säkert att gud inte finns. Mormor är död. Muren är borta. Bill borde vara död vid det här laget.
Själv? Jag kan inte falla på knä för någon.
Inte ens mig själv.
Men om jag då föll på knä. Tillbad nån typ på ett kors eller hans farsa? Skulle det jag gjort vara borta då? Skulle sjävulen i mig försvinna? Skulle sjävulen dö och förtvina? Bli en kärleksfull furir som krigade för det goda och kämpade med sina trupper mot det onda i livet? Hur byter man ut sjävulen i sig om man inte tror på gud eller ens sjävulen?
Jag har gått så långt och inte kommit en millimeter frammåt. Alla steg har varit förgäves om jag inte kan förlåta det jag gjorde längs vägen. Jag söker inte andras förlåtelse. Jag förstår om de inte vill, inte kan eller bara själva har fullt upp med att försöka förlåta sig själva så att de inte ser mina böner. Men jag söker, så jag söker min egna frid. Min.
Jag har slutat låsa mitt inre. För ärligt talat, här finns inget att stjäla. Det är tomt, lika tomt som mina böner. För jag ber. Så klart ber jag lika mycket som vem som helst. Men till ingen. För jag tror inte på den jag ber till.
En gång när jag var liten. Kanske 10 år. Kanske 6. Jag vet inte. Jag fick gå upp till torget själv för att möta min mormor som bodde i det där höga huset. Vi skulle mötas utanför baksidan på cykel/leksaksaffären. Där man pumpande däcken på cykeln. Min mor var väldigt klar när hon förklarade det där och jag gick upp, fylld av stolthet över att få gå själv.
Fan, jag kan inte ha varit 10. För då gick jag ju den vägen varje vardag till skolan och det var ju ren rutin. Säg att jag var 6 år då.
Men när jag kom dit fanns inte min mormor där. Hon som skrattade jämt, som pratade hela tiden och som var så snäll förutom när hon blev irriterad. Jävlar i helvete vad hon kunde vara elak då. Inte så att hon blev galen och förbannad. Hon bara sade saker som gick rakt in i hjärtat. Skit samma. Hon fanns inte där vid slangen till cykelpumpen.
Jag väntade i en evighet. Hur lång är en evighet när man är 6 år? 5 minuter? 10? 30? 20 år? Jag vet inte. Men tillslut så fylldes mitt hjärta av fasa för att vara övergiven. För att min moder hade skickat ut mig för att bli av med mig och att mormor aldrig skulle komma. Att ingen någonsin skulle komma.
Så jag sparkade av mig skorna, slängde av mig jackan i vårvärmen, dinglade med fötterna på den där muren som fanns där på baksidan. Nu är den borta har jag sett. Nu är det en jäkla Nettobutik där och det finns ingen plats för vare sig cykelpumpar eller murar. Bara stressade människor som ska köpa allt för billig korv.
När jag dinglat färdigt, fyllt min skalle med vad Bill skulle gjort. Förresten, jag hade läst Bill. Jag måste ha kunnat läsa. Kunde jag läsa när jag var 6 år? Eller var jag 7? Troligen. Vet du inte vem Bill är? Av Richmal Crompton. Gosse, du har missat nått. Förresten så lärde jag mig nyss att de böckerna var Lennons favoriter när han var liten med. Bara en sådan sak.
Jag kom fram till att Bill inte hade brytt sig sådär mycket. Bara visslat. Så jag visslade. Jag visslade för glatta livet där på den där grå betongmuren. Folk som gick förbi tittade på den där lilla pojken som satt där med avsparkade skor och jackan på muren och de skakade på huvudet och gick förbi.
Nu hade 18 pojkevigheter gått. Tårarna brännde bakom mina ögonlock men jag visslade på. Vägrade förstå att jag var ledsen. Vägrade tro att alla hade övergivit mig fast jag visste att så var fallet.
Till slut. Till slut så gick det sönder i mig. Jag började springa, i strumplästen och utan jacka, hemmåt, sprang sprang och sprang. Mot det jag visste jag lämnat och från det jag inte visste något om. Över gatan, nedför trottoaren, med vårgrus brännande under fötterna, genom vattenpölar och förbi alla de där husen som fortfarande ligger kvar. Över den där gatan man aldrig fick gå över själv. Jo, jag måste varit 7 eller snarare 8. För jag gick i skolan men fick inte gå över Fristadsvägen själv än och det var vår. Jo, 8 var jag nog.
Jag sprang och sprang, rakt ut i gatan, rakt framför bilarna, förbi kiosken och hem.
Där tog en chockad mor emot mig. En mor som undrade vart jag tagit vägen. Hennes mor, min mormor hade ring och var alldeles upp och ner för att hon inte hittade mig.
Så jag grät och hulkade fram att "mamma, mamma, jag bad till Gud hela vägen, hela hela vägen".
Det hela var ett missförstånd. Mormor stod på framsidan av affären, jag själv satt på muren på baksidan.
Så vi gick upp tillsammans. Mamma och jag. Mormor mötte mig och nog fan grät vi tillsammans.
Det var sista gången jag bad. Det var sista gången jag verkligen trodde på Gud. Nu vet jag rätt säkert att gud inte finns. Mormor är död. Muren är borta. Bill borde vara död vid det här laget.
Själv? Jag kan inte falla på knä för någon.
Inte ens mig själv.
Kommentarer
Trackback