WoBWorld

Inget jag tror på är något att verkligen bry sig om. På riktigt. Det är bara mina saker, mitt att leva efter. Mina val och ingen annan kan säga att det är fel även om det är så. När det blir sammetssvart på mitt sovrumstak vill jag inte sökas av någon eller något. Absolut inte av mig själv

Du vet, när saker faller på plats så är det precis det som de gör. Faller. Så varför är vi så rädda för att kasta ikull något? Om vi låter allt vara som de är, varje bokhylla stående på sin plats, kan de ju inte falla just på plats.

Sömnen söker nog mig nu. Jag själv söker ro. Det betyder inte alltid att vi pratar samma språk, sömnen och jag. Sömn kan vara en vidrig hydra som gör mig mer utmattad än bristen av den. Alkoholen och ciggen och kaffet och mina djur och mina barn är det som är det som definierar mig. Skriva. Kanske tycka alldeles för mycket. Musiken.

Att vara den som far ut i total och förstörande vrede. Inte rädd för något. För någon. Att sätta fingret rakt upp i luften varje gång någon utmanar det som är jag. Det som jag kallar mig. Jag och mig. Man kan inte alltid få det man vill men ibland får man det man vill. Säger Stones. Själv säger jag att man får det man är värd.

Jag pratade med min yngsta son häromdagen. På nätet förstås. För jag finns väl bara på nätet just nu. För honom och för alla andra. Vi flamsade och dundrade. Mätte våra krafter, jag sade åt honom att "du vet att jag kan vara jävligt elak om jag vill". Han svarade "det är väl ingen nyhet". Sen grät jag som ett barn. Precis som ett barn. Ett barn som brännt sig på en brännhet platta och bara gråter för att det gör så jävla ont och barnet skiter om någon bryr sig om att det gråter. Barnet söker inte tröst genom att gråta, det gråter för att det är naturligt att gråta när man bränner sig.

Är det så mina barn ser på mig? Som någon som kan vara jävligt elak? Hur ska jag kunna leva med det? Jag kan ju inte ändra på deras minnen. Hur ska jag kunna le när jag är så förbannat elak att mina barn tycker att jag är det?

Så gråter faller som ett jävla höstregn. Ett sådant där kallt, snett, vått regn som gör hela kroppen dyngsur och att skorna faller samman när man tar av sig dem. Elak. Jag som alltid ville vara snäll. Jag som hatar elaka människor, just för att de är elaka. Men jag ÄR elak.

Gapar och gormar och sticker i människors medvetande med mina långa nålar som jag en efter en plockar från mitt inre. Får dem att blöda och skrika och alltid, alltid lämna mig. Hur faen kommer sig detta? Ett arv från generationer av tidigare Carlzons? Har det funnits en WoB i alla tider, även fast det inte står i böckerna om det?

Jag älskar att krossa glas. Höra ljudet av hur det på en sekund går från vackert till trasigt. Ge mig ett glas, ge mig mitt dåliga humör, ge mig en enda sekunds frustration och det krasar högre än du någonsin hört. Som ljudet av att gå på grus. Fast på en sekund.

Hur ska natten ge ro? Hur ska jag finna allt det jag söker om jag inte letar vidare utan fastnar i tanken på att jag är ond? Är man väl fel så är det så svårt att finna rätt igen. Men hur, hur ska jag återvinna mina barns förtroende igen?

Inget jag tror på är något att verkligen bry sig om. På riktigt. Det är bara mina saker, mitt att leva efter. Mina val och ingen annan kan säga att det är fel även om det är så. När det blir sammetssvart på mitt sovrumstak vill jag inte sökas av någon eller något. Absolut inte av mig själv.