Bara en massa upprapande av vad jag gjort idag.

En dag som började med katastrof har blivit till en riktigt jäkla toppenbra dag. Hur det nu gick till? Jo det vet jag ju. Terapin idag var en sådan timma som gav mig glada fjärilar i magen och skänkte hopp och tröst och det var nästan som att jag ville skutta som en unge på väg därifrån. Bara för att det var vår, bara för att jag upptäckte när jag satt är och pratade att, fan, jag är ju snart frisk från mina psykiska problem. Faktiskt. Vissa saker kommer alltid att kvarstå tror jag, men de skrämmer mig inte längre.

Det var lite märkligt, för jag rabblade samma saker som alltid, men fick hela tiden säga, "fast det har jag inga problem med längre". Så märkligt. Jag är en helt annan människa än jag var för 2 år sedan. Så mycket helare, så mycket ärligare, så mycket modigare, så mycket mer det jag alltid varit fast utan att låtsas vara något annat.

Det går med rasande fart det hela. Varje dag tar jag ett nytt steg. En god vän sade till mig idag att jag är helt annorlunda mot bara för ett halvår sedan och nog fan har hon rätt i det. Jag är på ett nytt spår. En ny era.

Ingen kan vara gladare och tacksammare än jag själv över det hela.

Men som sagt, dagen började inte alls bra. Jag vaknade med, av, dödsångest. Äkta sådan. Det tror jag inte att jag haft tidigare i hela mitt liv. Nu pratar jag inte om att jag var rädd för att dö där och då av någon anledning, utan om tanken på att jag kommer dö någon gång hur jag än sprattlar och skvätter. Det var nog fasen den obehagligaste känsla jag någonsin haft, eftersom den var så oundviklig. Att man ska dö är inget som kanske kommer hända. Det KOMMER att hända. Jag är inte vän med saker jag inte kan påverka.

Sedan bråkde dagen med mig rätt rejält. Bussen blev stående på en jäkla bro i en evighet och då hade jag redan fått upptäcka att mitt periodkort gått ut. Men det var en hyvens busschaufför som lät mig åka med ändå. I stan så bråkade den andra bussen med mig med. Jag ramlade in en kvart försenad på terapin men sedan dess har dagen varit en lek.

Alltså. Jag har fått en normal dag. En dag med toppar och dalar. En dag som alla människor har. Jag har blivit friskare. Hur ska jag fira det? Fasen vet.

Dessutom så fick jag reda ut min dröm om att skriva. "Ja skriv då" sade människan. Lite som de flesta sagt till mig de senaste veckorna sedan jag erkände drömmen jag har.

Så då gör jag väl det då. Allt från poesin till mina romaner till den sörja som är bloggen med dess kaosartade blandning av enklare förklaringar på vad jag gjort under dagen, tyckande om det mesta och någon sorts prosapoesi.

Livet just nu mina vänner. Livet just nu är fan i mig fanatiskt fantastiskt.


Kommentarer
Postat av: Junie

Härligt att höra! Förutom det där med dödsångesten då... Jag personligen tycker nog att det är en ganska trösterik tanke att man en gång ska dö. Tänk vad jobbigt det vore att leva för evigt. Det gäller bara att lyckas få plats med allt man vill i det liv man har, men bara man fångar dagarna någorlunda så borde det vara lugnt. Livet är långt. Det kanske inte är till någon tröst för dig men... hoppas du slipper den där ångesten över det hädanefter i alla fall!

Postat av: WoB

Nja. Alltså, ärligt talat så känns en släng dödsångest inte alls så malplacerat så här dagarna före 40-års dagen. För även om livet är långt, fast det vet man ju aldrig om det verkligen är, så är det definitivt kortare nu är det var för 20 år sedan och de där åren har gått så jäkla fort, så märkligt fort. Om lika kort tid är jag 60 och sedan är man 80 och då är det aldrig långt kvar. Men som sagt, det är det oundvikliga som skrämmer livet ur mig när det gäller det där.

2010-03-31 @ 11:52:18
URL: http://wob.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback