Valdag
Jag har två val. Eller, såklart har jag miljarder varje sekund. Men just nu så gäller två saker. Antingen falla och landa och bara låta känslorna ta över. Eller att ta mig i kragen. Men att ta sig i kragen betyder allt som oftast att man stuvar undan känslorna och kör på och sen ligger man där ändå men har dessutom fallit hårt.
Jag är helt klart skadad av alla de där åren när jag bara låtsades leva förutom när jag låg i min säng och kved och vred på mig, svettades och varje sekund var en livstid. Jag förnekande mig själv så länge att jag inte längre vet vad som är bra för mig.
Åren har varit fula och skeva på var sitt sätt. Först när jag inte tillät mig och sedan när jag lät hela världen ta över mig. Våldtagen rakt upp i mumundalen av världen gång på gång. Låg som ett kolli på en säng och tittade på tv, sov, söp och svettades och grät och skrek och vrålade och dövade allt som inte fanns. Älskade så hårt en chimär i form av en kvinna som bara låtsades gilla mina alla sidor.
Nu har jag upplevt balans men jag vet inte riktigt ännu hur jag gör när jag är i balans. Det är fortfarande en pendelrörelse. Bara i mitten vilar jag, resten av tiden är jag på väg upp eller ner. Det finns en anledning till att klockor inte går av sig självt utan behöver extra energi i form av ett batteri eller en åtdragen fjäder.
I mitt hem råder perfekt harmoni om man räknar allt utom mig. Katten och hunden har funnit varandras roller och sover strax bredvid varandra. Mina gitarrer är stämda. Mina barn och mina föräldrar tittar ner på mig från hyllor och väggar. Dammet ligger jämt utspritt. Kaffet blandar sig med vattnet till en dryck väl värd att älska. Men något fattas. Den där balansen inom mig.
På en vägg i köket finns en spricka, från tak till golv. Tapeten har krackelerat, spruckit. Vad det beror på vet jag inte men något är väl snett kan jag tro. Kanske kommer jag en dag falla hela vägen ner till grannen. När man får oväntat besök in real life. Fast då får jag nog inget kaffe. Bara blåmärken och en till skuld att betala.
Idag blir det nog en dag när jag skriver mycket. Men jag ska nog skriva lite här och lite någonannastans. Jag är inte transparent, även om man kan tro det. Inom mig finns den riktiga jag. Den som ingen får se. Ingen. Alls. Möjligen känner katten till den sidan men hon har lovat att inget säga. Inte ens till sprickan i köket.
Jag är helt klart skadad av alla de där åren när jag bara låtsades leva förutom när jag låg i min säng och kved och vred på mig, svettades och varje sekund var en livstid. Jag förnekande mig själv så länge att jag inte längre vet vad som är bra för mig.
Åren har varit fula och skeva på var sitt sätt. Först när jag inte tillät mig och sedan när jag lät hela världen ta över mig. Våldtagen rakt upp i mumundalen av världen gång på gång. Låg som ett kolli på en säng och tittade på tv, sov, söp och svettades och grät och skrek och vrålade och dövade allt som inte fanns. Älskade så hårt en chimär i form av en kvinna som bara låtsades gilla mina alla sidor.
Nu har jag upplevt balans men jag vet inte riktigt ännu hur jag gör när jag är i balans. Det är fortfarande en pendelrörelse. Bara i mitten vilar jag, resten av tiden är jag på väg upp eller ner. Det finns en anledning till att klockor inte går av sig självt utan behöver extra energi i form av ett batteri eller en åtdragen fjäder.
I mitt hem råder perfekt harmoni om man räknar allt utom mig. Katten och hunden har funnit varandras roller och sover strax bredvid varandra. Mina gitarrer är stämda. Mina barn och mina föräldrar tittar ner på mig från hyllor och väggar. Dammet ligger jämt utspritt. Kaffet blandar sig med vattnet till en dryck väl värd att älska. Men något fattas. Den där balansen inom mig.
På en vägg i köket finns en spricka, från tak till golv. Tapeten har krackelerat, spruckit. Vad det beror på vet jag inte men något är väl snett kan jag tro. Kanske kommer jag en dag falla hela vägen ner till grannen. När man får oväntat besök in real life. Fast då får jag nog inget kaffe. Bara blåmärken och en till skuld att betala.
Idag blir det nog en dag när jag skriver mycket. Men jag ska nog skriva lite här och lite någonannastans. Jag är inte transparent, även om man kan tro det. Inom mig finns den riktiga jag. Den som ingen får se. Ingen. Alls. Möjligen känner katten till den sidan men hon har lovat att inget säga. Inte ens till sprickan i köket.
Kommentarer
Trackback