Vintern dör.
Våren. Den underbar-rara våren. Som svänger in som en enda universumstor isbrytare. Sveper och kränger och slår sig ner. Efter 18 ronder med vintern så sträcker domaren upp vårens händer och ett vrål stiger från världen. Allt blir så mycket lättare. Även fast man har gråten i halsen hela tiden av någon märklig anledning. Tårar som bryter fram av alla och ingen anledning. Bara för att man är så lyckligt olycklig över att ha överlevt mörkret och kylan och den ständigt våta hallmattan.
När vi går ute, jag och hunden så har hon fullt upp med att sätta nosen till himlen eller till jorden och lukta, lukta, lukta på allt som kommit fram. Nya dofter, nya färger, nya känslor. Kärleken till livet och döden och allt som vi människor och hundar upplever och kommer uppleva och har upplevt.
Hon tuggar på den smutsiga kvarvarande snön, den som ligger i små isolerade öar. Den ser ut och låter som Slush. Som om för att komma ihåg ifrån vi kom och vart vi ska. Själv går jag och kisar även om solen inte skiner starkt. Bara för att den värmer. Bara för att den finns och har växlat kostym från blekvit till blekgul och lovar att bli starkt gul mot blå himmel om bara några veckor.
Lusten att sitta inne är noll och intet. Vi går samma gator fram och tillbaka, bara för att jag tagit på mig mina sneekers och att de har hål i sulan så att fötterna blir våta om vi går på skogsstigar. Men det är enkelt att byta skor. Köpa nya. Utan hål men bländande vita och bekväma. Lika enkelt som att lämna jackan på sin galge i hallen. Vid den torra hallmattan.
Dörrar som står öppna. Fönster som står likadant. Musik som glädjer och tårar som värmer de ännu vinterkalla kinderna. Bara för att man är så olyckligt lycklig.
När vi går ute, jag och hunden så har hon fullt upp med att sätta nosen till himlen eller till jorden och lukta, lukta, lukta på allt som kommit fram. Nya dofter, nya färger, nya känslor. Kärleken till livet och döden och allt som vi människor och hundar upplever och kommer uppleva och har upplevt.
Hon tuggar på den smutsiga kvarvarande snön, den som ligger i små isolerade öar. Den ser ut och låter som Slush. Som om för att komma ihåg ifrån vi kom och vart vi ska. Själv går jag och kisar även om solen inte skiner starkt. Bara för att den värmer. Bara för att den finns och har växlat kostym från blekvit till blekgul och lovar att bli starkt gul mot blå himmel om bara några veckor.
Lusten att sitta inne är noll och intet. Vi går samma gator fram och tillbaka, bara för att jag tagit på mig mina sneekers och att de har hål i sulan så att fötterna blir våta om vi går på skogsstigar. Men det är enkelt att byta skor. Köpa nya. Utan hål men bländande vita och bekväma. Lika enkelt som att lämna jackan på sin galge i hallen. Vid den torra hallmattan.
Dörrar som står öppna. Fönster som står likadant. Musik som glädjer och tårar som värmer de ännu vinterkalla kinderna. Bara för att man är så olyckligt lycklig.
Kommentarer
Trackback